Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - George Bernard Shaw. Av Ida B. Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ida B. Goodwin
en galenskap. Ungdomens förförare,
familjelivets upplösare, hädare,
fosterlandsförrädare äro invektiv han fått höra.
Liksom Ellen Key hemma hos oss, liksom
Ibsen och andra bildstormare. — Har han
inte satt »Home Life», »Duty», »Love»
och alla våra ideal i oförskämt ironiska
citationstecken ?
Inte har han gjort det för att han är
förnekare, utan för att han är idealist.
Han är inte nöjd med Människan, han
fordrar att vi höja oss till
Övermänniskan. Boken »Man and Superman»
innehåller hans livs filosofi och hans tro
— inte bara den del av boken som
spelas på teatern. Guden inom oss, som
han kallar »Life Force», »Creative
Evolution», materiens besegrare är i
vardande, i växande. Hela mänskligheten
anropar han att främja Gudens
uppståndelse ur mänsklighetens hjärta och tanke.
Den Gudens profeter äro konstnärerna,
om de äro stora, verkliga konstnärer.
Konsten för konstens skull, dikten för
formens skull aktar han ringa, det är
ett »drawingroom game». Hos Ibsen ser
han storheten i hans moraliska
förkunnelse. I Wagner ser han moralisten:
Siegfried är övermänniskan,
Niebelungen-ringen är ett epos om världsfrälsningen
från guldets förbannelse. Att han
vågat kritisera Shakespeare har gett
anledning till skämt och karrikatyrer i
oändlighet. Han har skämtat med sig
själv som Shakespeares konkurrent:
»Shakespeare, my famous rival!» Han
är den mest entusiastiske beundrare av
några Shakespeare-dramer, men han är
inte nöjd med de stora typerna, såsom
Lear, Falstaff; han saknar hos dem
livsförkunnelsen, och han avskyr de
melodramatiska scenerna med fäktningar och
teaterlik.
Michelangelo ligger han på knä för,
ty hans gestalter äro skapade i
övermänniskans mått.
Teatern skall vara ett förkunnelsens
tempel, och där får talas med
mångahanda tungor: Aristofanes och
Euripides, Moliére och Goethe, Ibsen och Shaw.
I profetens allvar, i gycklarens
underfundiga skämt, i den förrycktes brustna
verop eller i samhällsbyggarens common
sense kan ett eko av den Stora
Sanningen höras.
Shaws personlighet och temperament
genomtränger allt vad han företager sig,
men det är i hans dramatiska
produktion som hans genialitet bryter igenom.
Det var ingen lättköpt succés han gjorde
som dramatisk författare. Det gick
knaggligt för hans första stycken att dra folk.
Att den engelska teatercensuren förbjöd
»Mrs. Warren’s Profession» väckte
sensation, men det var icke tillräcklig reklam
för att fylla teatern när en annan
Shaw-pjäs var på repertoaren. Till och med
hans vän William Archer uttryckte
offentligt sitt hopp att Shaw skulle vända
sin verksamhetslust från dramatiken. Mrs.
Warren, den framgångsrika direktrisen av
kosmopolitiska lyxbordeller i åtskilliga
Europas huvudstäder, fick ej diskuteras
offentligt. Det var det som var
förbrytelsen. Hans Play Unpleasant,
»Wido-wers’ Houses», en sträng samhällssatir
över husägaren, blodsugaren, blev inte
heller någon framgång. »Gud hjälpe
världen, om var och en tog sig till att
göra det som är rätt!» är Mrs. Warrens
slutreplik. Världen instämmer i sitt hjärta,
men inte med sina läppar. »Mrs.
Warren’s Profession» blev en världssuccés,
och ryktet därom banade väg för mera
Shaw på Englands scener.
Det är inte tid och inte plats här att
redogöra för de olika öden Shaws
teaterstycken genomgått. Han har inte lämpat
sig efter tiden, tiden har hunnit fatt
honom.
Shaws dramatik har inte fått någon
slutgiltig etikett och kan nog aldrig få
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
