Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isaac Newton. 1642—1727. Ett tvåhundraårsminne. Av Ernst Sedström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Sedström
suitmunken Scheiner i Ingolstadt var en
av de första som med kikarens hjälp
upptäckte fläckarna på solytan. Efter
upprepade observationer kunde han icke
gärna tvivla på deras existens, men då
han omnämnde saken för sin prior, gav
denne honom det för medeltida
åskådning så utomordentligt karakteristiska
svaret: »Jag har flera gånger genomläst
min Aristoteles, och jag kan försäkra,
att jag där aldrig sett något dylikt
omtalas. Var därför viss om, att det är
felaktigheter i edra glas eller i edra ögon
som ni tagit för fläckar i solen». Nej,
det går inte att förneka, den
förutsättningslösa forskningen hade under
medeltiden ingen glansperiod. Omsider bröt
dock en ny tid in. Man behöver inte
tänka enbart på det religiösa området
för att förstå Ulrich von Huttens ord
om glädjen att leva i en tid, då
»studierna blomstra, andarna vakna och
barbariet bereder sig på landsförvisning».
Om något tidsskede kan sägas ha varit
astronomiens speciella, så skulle det väl
vara den tid, då en Kopernicus, en Brahe
och en Kepler levde och verkade. Den
gamla världsbilden, gillad och stadfäst
av Aristoteles och stadgad genom de
många årens bruk, började vackla.
Förgäves mobiliserade den romerska kyrkan
ali sin dialektiska skicklighet, förgäves
brände den Giordano Bruno och
torterade Galilei. Trots allt rörde sig jorden,
och snart kunde Kepler t. o. m. ånge
formen på den bana, i vilken en planet
fullbordar sitt omlopp kring solen. Från
att vara universums medelpunkt hade
jorden degraderats till en drabant bland
drabanter. Såsom ingenting annat har
detta bidragit till att sätta människan
på hennes rätta plats i världsalltet.
Den astronomiska forskningen hade
sålunda sedan den nya tidens inbrott
gjort framsteg, som i sanning kunde
betecknas som revolutionerande. Men det
gick som det i slika fall plägar gå:
lösningen av ett problem födde nya. Jag
skall skissera ett par sådana. Om vi
exempelvis hålla oss till jordens rörelse
kring solen, så kände man sålunda vid
mitten av 1600-talet formen på den bana,
jorden beskriver. Men man stod därmed
frågande inför bl. a. följande spörsmål:
hur är det möjligt för jorden att
alltjämt bibehålla samma omloppstid, och
vad är orsaken till, att jorden inte löper
bort från solen, varpå beror m. a. o.
jordbanans krökta form? I sitt mest
berömda verk, Principia mathematica
philosophiae naturalis (1687), uppställde
Newton några allmänna rörelselagar och
möjliggjorde därmed förståelsen av
mekaniska problem över huvud taget. Ännu
den dag som i dag är kan man
knappast säga, att till dessa lagar något
väsentligt nytt varit att tillägga. Om man
låter ett klot rulla framåt på ett
horisontellt underlag, så ligger det inom var
mans erfarenhet, att rörelsehastighetens
avtagande är beroende av friktionens
storlek. Om man kunde bortskaffa
friktionen och luftmotståndet, så skulle det
icke längre finnas något hinder för
rörelsen. En kropp skulle under dylika
betingelser oavlåtligt fortsätta sin rörelse
med oförändrad hastighet. Det ringa
motstånd, som världsrymden erbjuder,
är tydligen ej tillräckligt att förorsaka
någon märkbar ändring i jordens
omloppstid. Vidare visade Newton, att
orsaken till den krökta banan är en kraft,
som binder jorden och solen vid
varandra och som gör att jorden i varje
ögonblick så att säga »faller» mot
solen i st. f. att »fortsätta i tangentens
riktning», som man brukar säga. Denna
Newtons attraktionslag, som åtminstone
hittills ansetts vara en av de mest
exakta som överhuvud ges i fysiken, säger
oss, att det mellan tvenne kroppar vilka
som helst existerar en dragningskraft,
r 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
