Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Harriet Löwenhjelm. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harriet Löw en hje lm
3-
Sex år efter Konsten att älska kom det
verkligen ut en ny bok av Harriet
Löwenhjelm, hennes andra och sista: »Dikter
med dem tillhörande teckningar valda ur
Harriet Löwenhjelms efterlämnade papper.»
Lungan hade alltså i verkligheten icke
visat sig frisk, och efter fem års
pilgrimsfärd mellan sanatorierna hade den föga
mer än trettioåriga konstnärinnan år igi8
slutat jaktfärden för beständigt, jakten efter
idéer och ord. »Horne is the sailor, horne
from sea, and the hunter horne from the
hill». Det är Robert Louis Stevensons ord
i hans berömda Requiem, och Harriet
Löwenhjelm har tydligen erinrat sig dem
då hon i fyra rader på engelska skrev sitt
eget epitafium. Hon lägger det alltjämt i
munnen icke på sig själv, utan på sitt
poetiska jag, en man:
May we be happy and rejoice
ön this green earth, my son!
But tired and smiling we leave our toys
when it’s over, and life is done.
Life was done, livet var färdigt för
henne fort nog. Trött och leende har
hon lämnat oss sin poetiska
kvarlåtenskap, denna gång åt en större krets än
vänkretsen som mottog den första lilla
boken. Leendet fanns också i den;
tröttheten finns endast i den senare. Mot ars
amandi, konsten att älska, svarar nu en ny
konst: ars moriendi, konsten att dö, och
det är därom de flesta av dessa Dikter
direkt eller indirekt handla. Det är dikter
om döden, men endast i enstaka fall om
den egna, förestående döden. Artist in i
det sista har Harriet Löwenhjelm
objektiverat motivet, och då hon en gång i
en sonett, som är en av vår poesis mest
magiskt förtätade konstverk i sin art och
om sitt ämne, utan att nämna hans namn
beskriver sin makabra gäst i väntan på
seansen, så är det inte utanför sitt eget
sjukrums väggar hon placerar honom, och
själv väljer hon positionen icke av den
som skall dö utan av en som väntar på
en annans död.
Här går man tyst, och tyst på dörr’n man gläntar.
Därutanför står vinterns vita dimma.
I detta sjukrum, timma efter timma,
den, som mig kärast är på jorden, väntar.
27— Ord och Bild, j6:e årg.
■»H ä r går man ty s t, och tyst
på dörrn man gläntar.»
Jag vet, i sal’n därute någon sitter,
han bidar också, blek och mörk och stillsam.
Jag känner dig, fastän din dräkt är villsam,
men namnet ditt jag icke nämna gitter.
Finns ingen nåd? O Gud, du som har makten,
0 låt, låt den som är mig kärast, leva
och jag skall skänka allt vad du begär.
Hör uret knäpper i densamma takten,
1 vinterdimman finns det ingen reva.
På döden bidar den, som jag har kär.
Det är en annan stil över Harriet
Löwenhjelms posthuma diktsamling än över den
första lilla boken. Det mesta har blivit
annorlunda: teckningarna lika väl som
tankarna. Etsningarna ha ersatts av laveringar
och träsnitt; det innebär att de fasta,
sirliga linjerna ha upplösts, förtonats, dränkts
i vaga, mjuka och perspektivrika valörer.
Det verbala har utbytts mot det andliga; de
geologiska glosorna, som hörde till
skämt-formeldikternas genre, mot betraktelser över
ödet; de religionshistoriska inpassen mot
religion. Då Harriet Löwenhjelm denna
gång liksom i »Konsten att älska» skriver
om rendez-vous’er så är det inte på Place
L’étoile i Paris utan i den verkliga
stjärnevärlden, dit en ängel på starka vingar
bortför den trånande, om ock med en svag
reprimand för att hon alltjämt icke
förmår att kläda sin andakt i den högtidliga
stil som den fromma konvenansen krävde:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
