Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Almquistforskning. Av Ragnar Sjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra vittnesbörd Frödings ofta citerade
rader:
Så jag målar, donna Bianca,
ty det roar mig att måla så!
— — — — — — — — —
arabesken är en ranka,
som en stel pedant ej kan förstå.
Fröding har här gjort Love Almquist till
en nittiotalsestet, som njuter av att reta
»de feta borgarna». Hans Almquist skulle
ha kunnat ta plats som den tredje i det
förbund, som lekte ihop »Pepitas bröllop».
Ellen Key hade oturen att själv få
uppleva, hur verkligheten på alla områden
dementerade hennes teorier. Så även i fråga
om Törnrosskalden. Om våra dagars
litteraturhistoriska forskning med en sällsport
intensiv iver sysslar med Almquists
författarskap, så är det nämligen inte därför,
att man i honom ser en genial
föregångsman. Förhållandet är snarare det omvända:
Ju mer man börjar förstå förutsättningarna
för hans verksamhet, desto mindre verklig
originalitet nödgas man tillerkänna honom.
I själva verket är Almquist ett oerhört
tacksamt avhandlingsämne: man kan hos
honom studera alla den tidens
idéströmningar. Han är mottaglig som ingen
annan, inte ens Geijer undantagen.
Samtiden såg i Almquist ett halvt
»demoniskt» väsen. Kvinnorna ryste inför
honom som inför en huggorm — man
behöver bara läsa Malla Silfverstolpes
uttalanden för att förstå, hur de kände sig till
mods — de manliga adepterna böjde knä
med himlande ögon, något som hände till
och med den litet kärve Jonas Wærn, och
vad Almquist själv beträffar, så njöt han
av situationen som den traditionelle
läsarpredikanten gottar sig i kretsen av
bröder och systrar efter »bönesucken» i
»salen».
Efter katastrofen blev han givetvis den
nattsvarte boven, som man förskräckt
skyndade sig att ta avstånd från. Det är
naturligt och mänskligt.
Det var den skeptiske Lysander som
gjorde slut på legenden om den
»demoniske» Almquist — han reducerade honom
till en helt vanlig människa, som han tillät
sig att betrakta med en ironisk glimt i
ögat. Men även för honom var
Törnrosskalden en högst tvivelaktig figur: honom
kunde man nog tro kapabel till litet av
varje. Så var det länge tyst om Almquist,
tills Ellen Key tog honom under sina
vingars skugga och hanterade
»Törnrosläran» ungefär på samma sätt som de
teosofiska misserna hantera den indiska
visdomen.
Det första försöket efter Lysander —
om man inte räknar med finländaren A. H.
Bergholms en smula färglösa »Studier över
C. J. L. Almquist» — att psykologiskt
förklara Törnrosskalden gjordes av Fredrik
Böök i den föredragsserie över svensk
romantik, som han på sin tid höll på
Stockholms högskola och som ligger till grund
för framställningen i »Den romantiska
tidsåldern». Så vitt jag förstår, har Böök
reagerat både mot teorin om den
»demoniske» Almquist, mot Ellen Keys
Törnrosskald och mot Lysanders porträtt. Böök
var den förste som angav det
karakteristiska draget i Almquists andliga habitus:
arvet från Gjörwell. Almquist levde hela
sitt liv i skuggan av barndomsminnena:
herrnhutarnas andaktsstunder i sällskap med
den lika kallhjärtade som känslosamme
morfadern.
Böök hade målat ett briljant porträtt —
Ivar Simonssons licentiatavhandling
(Samlaren 1919) är tydligen influerad av Bööks
framställning; den bekräftar den i en viss
detalj. Hos Simonsson framträder skarpt
dragen av den salvelsefulle sektledaren,
salvelsefull och — farlig.
De båda doktorsavhandlingar — Olle
Holmbergs och Algot Werins — som
framträtt något senare, gå också ytterst
tillbaka på Bööks Almquistsporträtt. Både
Holmberg och Werin ha emellertid
kraftigt betonat det idylliska draget i
Törnrosskaldens personlighet. Båda se i honom
nästan enbart den rousseauanske
landsvägsvandraren, den litet larvige
Gjörwellsättlingen, som inte bara koketterar med sin
naivitet utan verkligen är naiv. Den
Almquist, de gett oss, är en välmenande och
världsfrånvänd prästman. De ha sett herr
Hugo Löwenstjerna i sin »snygga»
sidennattrock, men de ha inte sett det kusliga
uttrycket i Richard Furumos blick, den
blick som kom »Malla» att rysa, utan att
hon riktigt visste varför.
Det finns ett gemensamt drag i all den
hittills omnämnda Almquistlitteraturen:
författarna ha alla på ett egendomligt sätt
reagerat inför Almquist som inför en
levande människa. De ha känt sig dragna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:00:55 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1927/0554.html
