- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiosjätte årgången. 1927 /
620

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Reflexioner. Av Hans Ruin - Den stora makten. Av Karl Ragnar Gierow

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hans Ruin

tappert dåd blott en flykt undan detta:
att se?

Hur mången har icke kallats svag för
att han av inre eller yttre nöd frångått
en tidigare livsåskådning. Men kanske
denna livsåskådning aldrig var en
livsåskådning — av det enkla skälet att det
aldrig förr gällt livet?

Sällan har mänskligheten råkat så ur
jämvikt som när den kom underfund med
den naturliga utvecklingen. Det gick som
för gossen, vilken listat ut den naturliga
födelsen. När han vid en zoologisk
lektion såg storken förevisas, vittnade han
inför klassen: »En sådan fågel finns inte.
Den tror jag inte på.»

Det blev också Guds öde inför
Darwins trogne.

DEN STORA MAKTEN

Av KARL RAGNAR GIEROW

Jag är den makten,
som river själen sönder
och nyckfullt sliter
ett mänskoliv i trasor.
Ur sägn och sånger stiger
ett rop av klagan
från alla dem jag pinat
till död och vanvett.

Jag ser den rene.

Hans själ är som ett tempel

med gudastoder

i svala pelarhallar.

Jag gjuter min förtvivlan

in i hans hjärta,

och själv han sudlar templet

och krossar guden.

Jag ser den stolte.
Bland mina lägsta trälar
jag böjer hjärtlöst
hans panna djupt i stoftet,
och jag skall tvinga honom
att ödmjukt tacka
för v,arje slag, som krossar
hans liv i spillror.

Jag ser den starke.

Han kämpar mot — som krympling

skall han få släpa

på sina brutna lemmar.

Och när jag allt har skövlat,

då skall han ropa

och tigga, att jag aldrig

må lämna honom.

Jag är den makten,
som är den tröttes vila,
hans hjälp på vägen,
hans vandringsstav och källa.
Jag är de ungas drömmar,
de gamlas minnen
och mina fångars glädje,
mitt namn är kärlek.

620

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:00:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1927/0672.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free