Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från den franska bokmarknaden. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
i trängre mening skönlitterära författare, och
man har kunnat göra den iakttagelsen, att
den viktigaste förutsättningen för
litterärt-konstnärligt skapande numera anses vara
förmågan av ren fabulering. Efter de stora
nittiotalisterna äro till exempel våra
sven-ka diktare med få undantag icke
intellektuella. Denna regel gäller emellertid icke
fransk dikt i våra dagar, och vi tveka
icke att i denna omständighet se en av
de väsentligare orsakerna till att just den
unga franska litteraturen numera
kommit att bli den ledande i Europa. Det
är visserligen sant, att Frankrike också
har en framstående och märklig kritik —
dit höra några av de bästa författarna, som
Massis, du Bos och Thibaudet — men
detta utesluter givetvis icke som hos oss,
att även de i inskränktare mening
skönlitterära också äro idékämpar samtidigt
som de äro konstnärer.
i.
Om ingen fransk författare gäller det
anförda i högre grad än om de
oppositionella lägrens främste man, André Gide.
I själva verket har hela hans
utomordentligt märkliga produktion varit kritik lika
mycket som litterär konst. Han har aldrig
varit en gestaltare eller en berättare i
första hand; »idéerna intressera mig mer
än människorna» är ett typiskt uttalande.
A andra sidan har han förmått upptaga
problemen — speciellt moralproblemen —
till behandling i en sällsynt attraktiv form.
Han är en stilens mästare som få, och
han skriver, sedan hans konst nått sin
fulla mognad, icke en rad som icke är
präglad av hans säregna personlighet, hans
egenartade temperament.
André Gides stora roman Les
Fauxmon-nayeurs är måhända den största händelsen
i modern fransk litteratur och har väckt
ett oerhört uppseende även utanför
Frankrikes gränser. Gides anhängare beteckna
romanen som ett av de för alla tider
bestående verken i fransk litteratur, hans
motståndare ha kastat sig över honom
med ett raseri våldsammare än någonsin.
Omkring boken har faktiskt kommit att
uppstå en strid påminnande om den kamp
om Dostojevski, som Gides ojämförliga
monografi över denne mästare för några
år sedan väckte till liv. Det är idéstrider
av denna art som göra den franska
parnassen så utomordentligt fängslande.
Gide har förut varit tvivlaren och
för-nekaren, som med en konsekvens
påminnande om Strindbergs förmått undvika ali
följdriktighet. Han har på exakt samma
sätt som denne prövat de mest motsatta
ståndpunkter. I L’ Immoraliste var det
Nietzsches teser som drevo honom till
individualismens yttersta konsekvens —
immoralismen. I La Forte Étroite
behandlade han med samma intresse askesens
problem; ursprungligen hade hans mening
emellertid varit att skriva en satir över
samma ämne! I »Les Fauxmonnayeurs»
finner man ytterligare andra linjer. Boken
är dock rent diaboliskt motsägelsefull, och
endast med tvekan vågar man fastslå
några tankelinjer, som med säkerhet kunna
anses täcka författarens egen uppfattning.
Utgångspunkten är Gides gamla tes om
att livets värde just ligger i flykten, den
oberäkneliga och inkonsekventa
utvecklingen. Från denna uppfattning — som
givetvis har ett visst samband med
Bergsons förkunnelse — har Gide arbetat sig
fram till en uppfattning av människan och
personligheten som för tankarna till det
andra geniet i modern fransk litteratur,
Marcel Proust. Han upplöser helt enkelt
personligheten, han tror icke på en
sammanhållande vilja, ett kontrollerande
förnuft. Han talar till exempel på ett ställe
om konsekvensen i andra författares
karaktärsteckning, och han driver blodigt
med dessa »personer, som från början till
slutet av en roman eller ett drama handla
exakt som man hade kunnat förutse . . .
Man vill ha oss att beundra denna
konstans; själv ser jag häri ett bevis för att
de äro artificiella och konstruerade». Med
en paradoxal formulering, som gjort några
av den rättrognas kritikens främste män
halft hysteriska av vrede, skriver Gide
vidare: »Desto större anlag och desto
rikare möjligheter en individ äger, desto
mer vill han undergå förändringar och
desto mera sällan låter han sitt förflutna
bestämma sin framtid.» Viljans och
förnuftets herravälde över den lägre
människan, som är det stående temat i ali
tra-ditionalistisk litteratur i Frankrike, beror
det inte ofta nog mindre på
karaktärsstyrka än på en viss temperamentets
torftighet?
684
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
