Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Vilhelm Stenhammar. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Spitz er
tidigare verk. För hans senaste skede har
Sibelius ej varit utan betydelse.
Han börjar som romantiker med lyrisk
flykt, ungdomlig ingivelse och en stundom
något bunden värme, men redan tidigt
framstår därjämte den reflekterande,
inåtvända läggning som sedermera skulle
göra sig allt mera gällande. Hans väg
ledde honom till städse större
självfördjupning, men också till allt större
otillgänglighet. Det livsglada, blonda draget
mörknade ju längre det led, vår musiks
Aladdin blev något och ej så litet av en
grubblande Noureddin. En av våra yngre
kritiker har sagt att hos Stenhammar »den
börne romantikerns expansivitet
motarbetades med fanatisk självuppoffring». Det
tillkommer oss ej att sätta oss till doms
över ett ömtåligt konstnärssamvete, men
ett har man rätt att säga: ju mer
förandligad, världsfrånvänd, ja, asketisk
Sten-hammars konst blir, ju mer ett
aristokratiskt noli me tangere blir dess devis, dess
mindre fri och omedelbar ter den sig. Det
starka, blodfulla, temperamentrika hade
ju aldrig varit hans sak. Därför är det
förklarligt om man i somliga verk från
hans sista tid ofta har intrycket av en viss
torrhet och kyla. Redan 1921 skriver en
av hans varmaste beundrare, dr J. Rabe,
att »han står förunderligt ensam i svensk
tonkonst» och att »den beundran och
hänförelse» han väckt »knappast överstigit en
viss värmegrad». Och i den dödsruna
samme författare ägnat Stenhammar kommer,
delvis i snarlika ordalag, samma mening
till uttryck.
Man kan säga att det låg tragik över
Stenhammars tonsättareöde. I yttre måtto
så till vida att på samma gång hans
anseende växte, hans musik fick svårare att
finna väg till de många för vilka den
tonande konsten är ett livsbehov. Detta
torde han ha tagit jämförelsevis lätt, ty han
trodde sig helt visst endast följa sin inre
kallelse. Men hade han ej dämt upp för
det varma källsprånget i sitt väsen, och
kan en konstnär göra detta utan att det
hämnar sig? Eller — var det kanske så att
ju högre han satte sitt mål, ju mer han
fullkomnade sin konst, dess mer tynade
hans fantasi, avtog hans melodiska
ingivelse ? Som Brandes sagt om Ibsen:
»Han har engang i Livets Kamp faaet en
lyrisk Vingehest dræbt under sig.»
Låt oss, för att ta ett konkret exempel
dröja ett ögonblick vid g-moll-symfonien
(op. 34) från 1915, av många ansedd som
tonsättarens egentliga storverk. Det är
en sak som står ganska ensam i modern
svensk musik; den äger en hög, stolt
resning, en sträng linjeren arkitektur.
Tonarten är i yttersatserna dorisk (moll med
liten septima), för vilken Stenhammar
alltid haft en viss förkärlek, den
förekommer i vår folkmusik och har även
tillfälligtvis använts av Berwald och Sjögren.
Liksom Brahms i sin sista symfonis final
återupptar den gamla passacaglia-formen
ansluter sig Stenhammar till klassiska
förebilder i sin final, en med stor
kontrapunktisk konst uppbyggd fuga. För egen
del hyser jag den största beundran för
detta manligt allvarliga verk, det är
storslaget, imponerande, men — det värmer
och hänför ej. Hur var det Tegnér skrev
om Goethes Iphigenia? »Hvem beundrar
icke den sköna, enkla, ädla, helleniska
formen? Och likväl, hvem har någonsin
känt sitt inre uppvärmdt af denna
stenbild?» -—- »Nykter och ärlig musik utan
klatsch» lär Stenhammar ha sagt sig
åsyfta : man må aldrig så mycket gilla
nykterhet i verkliga livet, det är dock ej den
egenskap man hälst önskar möta i en
konstskapelse.
Det har sitt stora intresse att med
varandra jämföra två av Stenhammars
körverk, skilda av nära ett kvartsekel: den
redan nämnda Utställningskantaten och
Sången (T. Rangström), komponerad till
Musikaliska Akademiens 150-års fest de-
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
