Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Vilhelm Stenhammar. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Spitz er
punkt framstår andra aktens slutscen, som
fru Jungstedt tolkade som blott en stor
konstnärinna formår det. Då vår Opera
har lyckan att bland de sina räkna en
utmärkt, dramatiskt begåvad mezzosopran,
vore kanske en nyspelning av Gillet under
en kommande säsong något att tänka på.
Bland Stenhammars sånger, som här
endast summariskt kunna omtalas, höra
åtskilliga till det bästa vi äga på detta
område. Av de tidigaste må nämnas den
käcka Stolts Adelin (K. A. Melin), den
ljuvliga I skogen (A. T. Gellerstedt) samt
de naivt enkla, folkliga visorna ur
Runebergs Idyll och Epigram, verkliga små
pärlor, och, lika förträfflig i sitt slag,
den drömskira Flores och Blanzeflor för
baryton och orkester till en av Levertins
vackraste dikter. Stenhammar valde
nästan uteslutande svenska texter, hans tre
Heine-sånger höra till hans svagare saker.
För Fröding, V. von Heidenstam och Bo
Bergman har han haft tydlig förkärlek.
Den brusande Fylgia, den vemodiga
Ingalill och den burleska Lycklandsresan äro
väl hans mest inspirerade
Frödings-förto-ningar. Dikter av von Heidenstam
började Stenhammar redan tidigt
komponera, men det tycks mig att dessa, på ett
par undantag när, ej givit honom
tillräcklig luft under vingarna. För Bo
Bergmans utsökta, stillsamma och försynta
poesi var Stenhammar en ypperlig
musikalisk tolk. Här må blott erinras om
St järnöga, Adagio och Fyra
Stockholmsdikter (med orkester), varibland den
gripande Kväll i Klara och den komiska En
positivvisa, i vilken både poet och
tonsättare riktigt släppa gäcken lös. Den som
hörde dessa sånger föredragna av hr
Forsell med Stenhammar som dirigent vid
festkonserten i Auditorium 16.1.24
glömmer ej med vilken hänförelse de
mottogos. —
Frågar någon nu varför många av
Stenhammars sånger äro så litet kända
och sjungna, är svaret tilldels givet i det
föregående. När han skriver enkelt och
naturligt, fritt ur hjärtat, vinner han
också hjärtan och sinnen. När han föredrar
att som Ibsen »digte fornemt på velin»
eller som A. de Vigny stänga in sig i ett
tour d’ivoire, så blir han oförstådd.
Härtill kommer att ej få av hans sånger
bereda både vokalist och pianist
svårigheter som göra dem så gott som outförbara
för amatörer, på samma gång de äro allt
för intima för konsertsalen. Ali konst som
skall leva är beroende på en växelverkan
mellan konstnären och hans folk.
Undantag äro blott de största genierna: en
Shakspeare, en Rembrandt, en Beethoven.
Stenhammars fosterlandshymn Sverige
har slagit rot i svenska hjärtan. Hur
mycket av hans övriga verk som kommer att
bevisa sin livsduglighet, därom veta vi
intet. Framtidens dom hör framtiden till.
Oss levande höves att i tacksamt minne
bevara vad den nyss bortgångnes
konstnärskap givit oss.
Lad længes, lad grædes med Evigheds-Savn,
Der er kun en Stofhob, en Daad og et Navn.
J. P. facobse?t.
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
