Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Operabalett och folkdans. Av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Klein
mansålder. Åtskilliga nu något över
medelåldern komna personer erinra sig ännu,
när de först blevo i tillfälle att se eller
deltaga i studentföreningen Philochoros’
uppvisningar på 1880-talet. Danser, som
förut varit i stort sett okända, fördes
genom denna förening fram till en allmän,
stormande framgång på teaterscener
landet runt. Lokala föreningar och klubbar
inom och utom landet vände sig till
Uppsala med begäran om instruktion.
Danslåtar utgå vos och spriddes, och det dröjde
icke tjugo år förrän folkdanserna från en
liten krets av Uppsalastudenter trängt ut
över Sveriges — ja över Nordens gränser.
Föga mer än ett årtionde sedan
Philochoros begynt sin verksamhet kunde man
redan bilda Svenska Folkdansens vänner,
vars uppvisningar på det nyöppnade
Skansen införde folkdansen i landets kulturellt
ledande kretsar och samtidigt spridde
densamma till de bredaste lagren. Det stora
uppsving, som intresset för dessa danser,
liksom för folkdräkter och folkmusik,
småningom tog, fick slutligen trettio år
senare uttryck i bildandet av en hela riket
omfattande, på bred folklig bas anlagd
organisation, Svenska Ungdomsringen för
bygdekultur, vilken senast i somras genom
en imponerande »ungdomsstämma» i
Stockholm ådagalade den stora
omfattning intresset för folkdanserna nu nått.
Ingen, som såg de väldiga skarorna av
folkdräktsklädd ungdom från hela landet
samlas på Skansen och Stadion, kunde
vara i tvivelsmål om att man här stod
inför en verklig folkrörelse.
»Folkdanserna», som ännu på 1880-talet på sin höjd
varit lokala dansformer, ha nu blivit
folkdanser i en alldeles ny bemärkelse.
Inför detta ur alla synpunkter
glädjande faktum uppstår emellertid en fråga av
historisk art.
Om dessa danser som helhet äga full
rätt att gälla såsom ett psykologiskt
giltigt uttryck för svensk smak i fråga om
dans, hur ställer det sig då med deras
historiska autenticitet? I vilken
utsträckning avbilda de, när de nu i sitt så att säga
sekundära stadium nått en så vacker
blomstring, ett primärt folkligt, d. v. s. ett
etnografiskt svenskt dansskick?
I vissa avseenden kunna vi utan större
svårighet avgöra denna fråga. Själva
stilen i framförandet med dess
anmärkningsvärda precision och aplomb, samt den
strängt genomförda, enhetliga och i sitt
slag fulländade plastiken, — allt detta
skiljer sig skarpt ej blott från folklig dans
i allmänhet, utan också från allt vad vi
veta om svensk folklig dans i äldre tider.1
Såväl bilder som enstaka beskrivningar
från 1700- och 1800-talen giva vid
handen, att en helt annan prägel utmärkt den
svenska allmogens dans. Dessa
skumpande och struttande figurer, som möta oss
på Per Hörbergs, Kilian Zolls, J. W.
Wallanders och J. G. Sandbergs många
bilder av dansande bondfolk, kunna omöjligt
vara blott och bart konventionella
efterbildningar efter Teniers, Brueghel och
andra äldre folklivsskildrare i konsten. Det
finnes i flera fall croquiser bevarade i
målarnas skizzböcker, vilka tydligt visa,
att tavlornas detaljer äro studerade efter
verkligheten. Till liknande slutsatser
kommer man f. ö. redan vid betraktandet av
allmogens .sätt att utföra moderna
sällskapsdanser. Den i stort sett självlärda
och naturliga plastiken såväl som lusten
att efter personlig smak och ingivelse
variera dansrörelserna genom inlagda
för-och mellansteg, hopp och stampningar
sitter ännu i och ger en logdans i våra
dagar en särskild prägel, om där också
endast dansas »boston», »step» eller t. o.
m. »charleston». Slutligen visar det sig,
att många med våra »folkdanser»
närbesläktade eller så gott som identiska
danser i grannländerna där utföras i en helt
1 Se E. Klein: Folkdans och folklig dans,
Hävd och Hembygd II, 1926.
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
