Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Nils Kreuger. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klas F å hr æ 7i s
Vita oxar. Oljemålning. i9i‡.
Från och med det nya seklets ingång
uppslår Kreuger sitt sommarstaf fli på
Öland, som med sin ödsliga skönhet i ett
som allt tjänar hans intentioner. Då man
från Borgholm stiger mot den öländska
högplatån genom en lund av halvstora
ekar, hör man om våren näktergalarnas
sång, torrbränd genom sin glöd,
lyfta sig som ett surr av kastagnetter mot
slottsruinen därovanför. Och då man nått
krönet breder sig Alvaren som en milsvid
oavbruten terass, betäckt av en knapp men
närande växtlighet, över vilken den av
timjan doftande luften dallrar i solgasset.
Här kände sig konstnären lycklig som
en från varje mänskligt intrång frigjord
potentat, och här hade han ett ypperligt
tillfälle att studera sina av tjuder och
gärdesgårdar ostörda djur i en idyllisk
frihet.
Närmast om hjärtat låg honom kanske
hästarna, vilkas liv han med en inträngande
trohet skildrar. Beundransvärt återger han
deras frihetskänsla, när flocken
uppskrämd med manarna fladdrande för
vinden äntrar en höjning av marken. Patetiskt
framställer han den ensamme filosofen,
vilken med nedböjt huvud och hängande
man som en sann bild av tålamodet låter
regnskuren bakifrån svepa över sin rygg.
Storslaget fostbrödralaget mellan två
fuchsar, av vilka den ene lagt huvudet i
trofast kors över den andres manke.
Mindre djupt känd är kanske hans
framställning av korna. Här uppnår han
näppeligen Philipsen i Danmark eller de gamla
holländarna, som så mästerligt träffat
den över ångande betesmarker likt
sömngångare framskridande hjorden.
Originellast verkar Kreuger här vid den
dekorativa omskrivningen av naturen, där han
visar oss korna tronande som ett slags
barocka terrinlock över marken, med vilken
de sammansmälta lika oskiljaktigt som de
i densamma nedsjunkna stenblocken.
Fåren åter framställer han mindre som in-
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
