Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans spe Iår
■
Fot. Almberg & Preinitz.
Ödets makt. j:e aktens i:a tablå. Dekoration av Jon-And.
går. Men alltför mycket kan man icke säga att
det främmande ingreppet stör. Puccini själv
var icke längre den han varit, då han skrev
Turandot. Ser man till den yttre apparaten,
såväl den sceniska som den tonala, så är
Turandot obestridligen hans största arbete. Rent
tekniskt har Puccini heller aldrig utvecklat
större konstfärdighet än här. Med allt detta
efterlämnar operan dock en besynnerlig
tomhetskänsla. Puccini förmår ännu blända och
överraska oss så länge vi lyssna till honom.
Men direkt till vårt hjärta talar han icke
längre.
Libretton är byggd på samma kinesiska
sagomotiv som låg till grund för Carlo
Goz-zis spirituella och fantasifulla »fiabe» med
samma namn, spelad för blott några få år
sedan med stor framgång på Dramatiska
teatern. Men av den lätta rococokaraktären
finnes icke längre något kvar i herrarna G.
Adamis och R. Simonis moderna
bearbetning. Av det muntra lustspelet har blivit en
högpatetisk opera seria. De båda
librettister-na ha lagt pjäsen tillrätta för kompositören
så som den bäst passade hans temperament
och skrivsätt. I sin egenartade blandning av
primitiv sydländsk sinnesglädje och dekadent
overkultur är Turandot ännu mycket
karakteristisk för sin upphovsman. Där finns
samma för oss nordbor så främmande
dragning åt det morbida, åt det torterat sensuella
som i Tosca. Så i folkscenerna i första
akten med deras brutala och påträngande
skildring av de avvisade och till döden dömda
friarnas kval (starkt förkortad vid
framförandet i Stockholm). Där finns också samma
förkärlek som i Butterfly för den exotiska
lokalfärgen, endast pålagd i ännu
kraftigare och bredare penseldrag, med flitigt
utnyttjande av alla de utvärtes effekter som
den musiketnografiska apparaten erbjuder, av
nervkittlande klangkombinationer och bisarra
tongångar, speciellt då den till leda
exploaterade pentatoniken, som till slut fullkomligt
bråkar sönder våra arma hörselorgan. Vad
Puccini åstadkommit i andra aktens stora
paradscen vid det kejserliga hovet är ett stycke
pompös och färgstrålande praktmusik,
musikalisk utstyrsel av en luxuös rikedom som vi
knappast hört maken till på operan, men som
emellertid kommer oss att känna den inre
tomheten, bristen på djupare dramatiskt eller
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
