Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - En svensk rikshistoria. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lovordades den unge arkeologen Montelius’
skarpsinniga framställning av »Hednatiden och
medeltidens första skede», där resultaten av
hans epokgörande forskningar rörande de
förhistoriska perioderna klart framlades för
en större publik. Även i andra avseenden var
arbetet betydelsefullt. Hans Hildebrands
framställning av medeltidens senare skeden
vittnade starkt om hans rika kulturhistoriska
kunskaper, och O. Alins av Ȋldre
Vasatiden» vittnade om egna
förstahandsforskningar. Särskilt högt skattade samtiden
Weibulls »Gustav II Adolf», vars högstämda
stil och skandinavistiska synpunkter
överensstämde med tidens smak.
Denna första upplaga av »Sveriges
historia» fick från början en erkänd ställning
inom vår historiska litteratur, och i fråga
om allmän spridning kunde den väl endast
tävla med Fryxells »Berättelser». Efter 27
år visade det sig nödvändigt att utgiva en
ny och utökad upplaga, icke minst emedan
den första på grund av historieforskningens
framsteg snart blivit föråldrad. Det
Norstedtska förlaget, som tagit hand om
förläggandet av den nya upplagan (kallad
Sveriges historia intill tjugonde seklet) lade
redaktörskapet i riksarkivarien Emil
Hildebrands fasta hand. Ett bättre val kunde icke
ha gjorts, och då det nya verket 1910
förelåg avslutat i 10 band, hade Sverige erhållit
en rikshistoria, som i fråga om saklig
gedigenhet och yttre utstyrsel kunde tävla med
de stora kulturländernas. Det var till stor
del nya författare som här trätt in —
främst Emil Hildebrand och Ludvig
Stavenow, men även andra som t. ex. Sam Clason
och G. R. Fåhræus. Av den äldre upplagans
författare kvarstodo M. Weibull, H.
Hildebrand och O. Montelius, av vilka den
sistnämnde i sin nya framställning av
»Forntiden» ånyo fick tillfälle att framvisa de nya
landvinningarna på arkeologiens
forskningsfält. Trots vissa brister betecknade denna
nya upplaga ett oerhört framsteg, och sedan
dess har »Sveriges historia» varit ett av
den svenska vetenskapliga litteraturens
förnämsta standardverk — ett oundgängligt
tillbehör för varje något så när
representativt bibliotek.
Nu har den tredje upplagan utkommit,
men i motsats till den föregående är den i
mycket stora partier ett omtryck och en
revidering. Och med rätta, ty flera av den
äldre upplagans delar äro alltjämt lika
livskraftiga och värdefulla, för övrigt ha
forskningsframstegen inom flera tidsskeden icke
varit större än att lättare överarbetningar
och kompletteringar kunnat ske beträffande
den äldre framställningen. Men på flera
områden ha nya författare trätt till, som S.
Tunberg, G. Wittrock, G. Jacobson, C.
Haldendorff, S. J. Boëthius och K. Hildebrand,
vilket givit verket en ny karaktär. Denna
starka uppdelning av rikshistorien på ett
flertal författare har givetvis haft den
fördelen att verket kunnat utkomma inom
överskådlig tid, men å andra sidan har det
medfört en viss söndersplittring, som hade
undvikits, om det hade uppdragits åt ett mindre
antal författare att skildra var sin stora
huvudperiod. Man kan icke undgå att göra den
reflexionen, att samarbetet nu — liksom
tidigare — på flera ställen brustit, vilket
kanske icke allenast berott på att de olika
delarna utgivits i fri följd, utan även på att
författarna stundom haft olika
totaluppfattning.
Denna brist på enhetlig uppfattning och
intimare samarbete framträder särskilt
tydligt i den första delen, som avhandlar
»Forntiden». Till författare har den som
tidigare haft den svenska arkeologiens
banbrytare, framlidne riksantikvarien Oscar
Montelius. Men Montelius var ju framför
allt den geniale föremålsforskaren, och för
historia hyste han endast ett sekundärt
intresse. Detta har medfört, att hans
framställning huvudsakligen inskränker sig till en
arkeologisk översikt utan intimare anknytning
till historien. En dylik översikt är också fullt
motiverad i ett serieverk som detta, men å
andra sidan måste det betraktas som ett
misstag av redaktionen att låta denna
arkeologiska översikt gå fram ända till omkr. 1060,
ty denna tidpunkt utgör icke någon
gränsskillnad mellan arkeologisk och historisk
forskning. Betydligt mera motiverat hade det
varit att (såsom skedde i en föregående
upplaga) låta Montelius’ översikt sluta vid
800-talets början. Man skulle ha önskat, att den
rent historiska framställningen fått börja
tidigare, t. ex. med folkvandringstiden, och att
denna icke blott tillgodogjort sig arkeologiens
forskningsresultat, utan även mera av andra
med historien samarbetande vetenskapers —
icke minst den moderna
ortnamnsforskningen, vilken Montelius (utom beträffande
kultnamnen) ägnat ringa uppmärksamhet.
Särskilt hade man väntat sig att i denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
