Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Leo Tolstoy och hans värld. Några drag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John G ii stavson
i motståndarnas positioner och söka ofta göra
inlysande, att en avvikande mening vittnar
om moralisk mindrevärdighet.
De äro trots allt sitt otvivelaktigt
uppriktigt menade tal om kärleken som det enda
nödvändiga burna av en intoleransens anda,
som såsom sin viktigaste, sin hj ärteuppgift
fastslagit ett strikt bindande uppvisande av
att allt elände i världen bottnar i att
människan bär på skuld i förhållande till
medmänniskorna.
Tänkaren Tolstoy är alltigenom en
skuldens uppspårare och advokat, en bitter,
bister och obeveklig anklagare, som tar sig
rätten att döma andra, därför att han ej
sparar sig själv.
Diktaren Tolstoy åter slår ständigt
sedeläraren och tänkaren Tolstoy på fingrarna,
giver honom bakläxa och skickar honom att
lyssna till de diktade gestalternas hemliga
visdom. Den förre är kemiskt fri från varje
slag av rätthaveri. Han framträder ej såsom
någon enögd kyklop, som, bländad av en enda
sanning, klamrar sig krampaktigt fast vid
denna och rasar mot och söker
misstänkliggöra allt och alla, som resa anspråk på
att vilja se själva och med bägge ögonen,
utan som en kring- och vidsynt, mångsidig,
högst generös försvarare av människans
djupa ursprungliga oskuld inför
medmänniskorna,
I synnerhet de stora romanerna »Krig och
fred» och »Anna Karenina» äro
sannskyldiga fyndgruvor för djupa, blixtlika
inblickar i livssammanhangen och det mänskliga
livets väsen. Här ledes han av en mångsidig,
ehuru ofta nog mångtydig intuition, en stark
sympati och en om hjärtats sanna liberalitet
vittnande förståelse, som kommer honom att
träffa rakt i de skildrade livsföreteelsernas
hjärta. Här i dessa intuitioner ha några av
det ryska tänkandets innersta intentioner
tagit gestalt och fått uttryck.
Man skiljer ofta nog mellan två
huvudtyper av intuition. Den ena, som vi vilja kalla
vital, och som i våra dagar lyfts på skölden
framförallt av Bergson, har företrädesvis
karaktär av en instinktartad sympati med livets
dunkla, varma urgrund. Den innebär ett
dykande ned, ett känsloenligt sig
identifierande med och uppgående i den ur denna
urgrund framvällande livsströmmen. Den
gestaltar sig som ett dionysiskt
hänryeknings-och hängivelsetillstånd, i vilket människans
dagsmedvetande spränges och hon tycker sig
ha blivit ett med livet i dess obeslöjade
nakenhet.
Denna intuition har framförallt
karaktär av en känslans klärvoajans. Dess
ljus är ej vitt, klart och serent utan varmt
och färgmättat. Den andra åter, som vi vilja
kalla den andliga och som vi möta i relativt
ren och därför ock relativt ensidig form hos
t. ex. nyplatonikerna och Spinoza, har en
alltigenom intellektuell prägel. Dess organ är
icke den varma, dunkla sympatin, utan den
ljusa, klara, affektfria, svalt kyliga amor
in-tellectualis, Spinoza trår efter. Vad den
söker, är icke ett sammansmältande med livets
varma, dunkla moderssköte. Den stirrar icke
fascinerad in i födelsens och dödens
mysterier. Liv och död äro för den blott heta
töcken, som stiga upp underifrån och skymma
och grumla blickens klarhet. Nej, den åsyftar,
denna intuition, ej ett uppgående i
livsströmmen. Den bevarar överallt distansen och skyr
det druckna sammansmältandet som sin
dödsfiende. Denna intuition är nämligen
alltigenom öga och ej känsel, världsöga men
ej världssensus. Dess salighet är det
lidelsefria stilla svala skådandet, den fulla
objektiviteten. I Spinozas formel sub specie
æter-nitatis har allt detta fått ett komprimerat
uttryck.
De intuitioner, Tolstoys stora verk vimla
av, ha emellertid en alltigenom vital karaktär.
Vad de kasta ljus över, är icke andens och de
andliga sammanhangens värld. Deras visdom
är helt av denna världen, är en livets och ej
en andens visdom. Så snart Tolstoy kommer
att blott tangera den andliga sfären, och han
tangerar den av skäl, som vi sedermera skola
beröra, synnerligen gärna, verkar han matt
och föga övertygande. Han stammar, tuggar
ständigt om detsamma och kommer strängt
taget ej ur fläcken.
Vilka oerhörda ansträngningar, vilka kval
och misslyckanden och vilka irrfärder inom
tankens värld måste icke Levin, Tolstoys
alter ego i »Anna Karenina», underkasta sig,
innan han och Tolstoy komma fram till
formeln : man måste leva för Gud och icke för
de egna behoven, utöver vilken högst
abstrakta, innehållsmagra formel Tolstoy i sitt
medvetna, sedliga tänkande knappast kom.
Nechljudov, »hjälten» i »Uppståndelse»,
når ej heller längre. Frukten av den slutliga
uppståndelse, som författaren låter honom
undergå, består ock i att Nechljudov
äntligen på bokens sista sidor kommer till insikt
om vår plikt att följa de fem ur Bergspredi-
482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
