Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Leo Tolstoy och hans värld. Några drag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
yohn Gus tav s on
dem, som knappast trätt ut ur det stora
ge-mensamhetslivet och etablerat sig som
själv-bestämda individer, knappast något
förskräckande. Den är för dem ett alltigenom
naturligt faktum. De dö såsom djuren, såsom
gräset och blommorna dö.
Hur storlinjig, enkel och självklar, hur
oskuldsfull och daggfrisk måste icke denna
värld tyckas, allra helst för den av hjärtats
oro plågade, villrådige Tolstoy! Men denna
Tolstoys musjikvärld är en bildvärld, en från
sitt reala mänskliga underlag löst, fritt
svävande intrycks- och bildvärld. Intet
påminner därom, att alla dessa människor, som
tveklöst tyckas foga sig in som blotta led i
naturskeendet, i den reala världen äro
levande mänskliga varelser, var och en med sitt
jag och sitt krav, som reser sig mot att blott
vara ett led i naturförloppet.
Den är, denna Tolstoys musjik- och
naturvärld, en alltigenom estetisk värld, ljuvlig att
skåda men svår att leva i. Och den reala
människan reser sig mot att ingå som blott led i
en estetisk såväl som i varje annan värld. Ja,
själva hennes medvetande om att från en viss
synpunkt vara led utgör för henne en borgen
för att hon är mer än led. Ty vore
människan blott led, skulle hon säkerligen ej ha
medvetande om sin ledkaraktär.
Men eftersom den Tolstoyska
musjikvärl-den är en rent estetisk värld, en värld löst
från de reala personerna, förstå vi utan
svårighet att hans musjikförhärligande kunde
förenas med stor likgiltighet för de verkliga
musjikernas öde.
Genom musjikförhärligandet liksom
överhuvud genom dikten och diktandet sökte
Tolstoy besvärja sin skuldkänslas furier och
finna vägen åter till oskuldskännandets idylliska
paradis. Själv lyckades han aldrig helt i detta
sitt sökande.
Gång på gång vände han full av missmod
dikten ryggen för att skruda sig i profetens
och samvetsväckarens kamelhårsmantel. Men
diktandet, som bröt fram ur hans väsens
djupaste källor, tog honom åter fången, tills han
slutligen, mer än 8o-årig en mörk höstnatt
slet sig lös från familj och allt som fjättrat
hans kärlekstörstande sinne, och fann —
måhända icke den befriande handling, till vilken
han så länge manat andra och icke minst sig
själv, men döden. Dikten hade, menade han,
svikit honom. Den hade icke givit den
fullständiga befrielsen. Så kom då döden och
löste väl icke, men avhögg med sitt
Alexan-dershugg alla svårigheter.
Svikit hade dock dikten icke. Den hade
nämligen fört Tolstoy ut ur det allt
över-skyggande skuldmedvetandets, de ömsesidiga
beskyllningarnas och hätska anklagelsernas
skumma irrgångar. Den uppenbarar, att i
honom bodde en djupsynt värnare om
människans oskuld, som ägt en vidöppen blick för
det stora mått av ödesbestämdhet, av
beroende av miljön och de tusen sinom tusen
omständigheterna, korteligen, för det stora mått
av djupt rotad ofrihet, som låter det mesta av
det, som man vanligen kallar vår skuld, te sig
icke såsom en personlig skuld utan som en
historisk, så att säga opersonlig skuld, som
vi födas till och in i.
I sista hand avslöjar sig detta Tolstoys
värnande om människans frihet från
personlig skuld i förhållande till medmänniskor
som ett den äkta kärlekens verk.
Det kan tyckas, att Tolstoy, då han för
värnandet av detta fullständigt offrade
människans frihet och personlighet och gjorde
henne till ett blott led i naturskeendet, köpte
människans skuldlöshet till ett för dyrt pris.
Själva ha vi ju i det föregående gjort oss
till målsmän för en dylik mening. I sista
hand äro personlighet och frihet lika
oför-ytterliga värden som människans frikallande
från skuld i förhållande till medmänniskorna.
Tolstoy såg ej och kunde väl ut från sina
förutsättningar ej se detta. Ofta synes
nämligen en framstöt i värdenas rike få betalas
med att den som gör denna framstöt blir
slagen med fullkomlig blindhet för andra
värden. Men framstöten mister ej därför sitt
värde, och mänsklighetens tacksamhetsplikt
mot uppenbararen och avslöjaren av de nya
värdena förblir densamma.
494
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
