Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Eugène Delacrox. Av Paul Jamot. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pa ti L Ja m o t
lige unge elegant, som man icke kunde
glömma då man en gång sett honom», en
utsökt och riktig bild, som vi icke heller
skola kunna glömma.
Hans olivaktigt bleka hy, hans rika svarta
hår, som han hade kvar till sitt livs slut, hans
ljusa ögon med deras kattaktiga uttryck under
tjocka ögonbryn, vilkas nedersta spets vände
uppåt igen, hans vackra och smala läppar, som
han höll pressade mot sina präktiga tänder och
som skuggades av lätta mustascher, hans
envisa och kraftiga haka, allt detta gav hans
ansikte en otamd skönhet, underlig, exotisk, nästan
oroande . . . Detta nervösa, uttrycksfulla, rörliga
huvud gnistrade av esprit och lidelse...
Men man gissar att Théo, i likhet med
så många andra av hans samtida,
visserligen kuvades av den myndighet, det
inflytande, den fascinerande kraft som
utgick från denne man, men dock icke var
lika säker på sin kärlek och beundran för
hans verk.
Ingen, fortsätter Gautier, var mera
bestickande än han, när han ville göra sig mödan. Han
förstod att mildra den kärva karaktären i sin
ansiktsmask genom ett leende fullt av vänlighet.
Han blev mjuk, sammetslen, inställsam, lik en
av de tigrar han excellerar i att återge med
deras smidiga och fruktansvärda grace, och i
salongerna sade alla: »Vad det är synd att en
så förtrollande människa målar på det sättet!»
Här undrar man om Gautier verkligen
är så främmande för denna mondäna
uppfattning, som han skulle vilja låta oss
tro. Man tvivlar ännu mer på det, då
man läser följande mening: »Aldrig har
ett verk mindre liknat konstnärens ideal
än Delacroix’ verk gör det.» Ty Gautier,
liksom de flesta bland sina samtida och
ett stort antal av våra, föregiver sig hos
De1acroix finna ett slags hemlig och
smärtsam antagonism mellan
intelligensens klassiska strävanden och
temperamentets stormande och sjudande utbrott.
Beaudelaire såg riktigare. Ehuru han
också erfor något litet av den
överraskning som alla romantikerna — vilka alla
mer eller mindre voro revolutionärer —
kände inför klokheten i de litterära,
politiska, sociala eller konstnärliga åsikter
som fördes till torgs av Eugène
Delacroix, muntligen och skriftligen, fann han
en sinnrik förklaring till denna kontrast,
nämligen att om de stora skaparna
någon gång ägna sig åt kritikeryrket, de
icke berömma de egenskaper de ha, utan
dem som de sakna. Och utan att nämna
sitt eget namn gör han en antydan om
en skald, som vi lätt känna igen, »en
skald med en stormande och nervös
natur, som en rad av Malherbe, symmetrisk
och melodiskt utmejslad, kan försätta i
långvarig extas». Vad oss beträffar, i
våra dagar, antaga vi gärna denna
diskreta och nästan ofrivilliga sammanställning
som Beaudelaire föreslår oss mellan sin
egen hållning till romantiken och Eugène
Delacroix’. Liksom denne är Beaudelaire
på samma gång romantiker och klassiker.
Det som är romantiskt hos honom, det
är instinkten och viljan att i sitt verk
inlägga det mest egenartade, det mest
personliga, mest oreducerbara i sin
känsla ; det är ärelystnaden att för
skaldekonsten öppna outforskade områden,
antingen i människosjälens mörka djup
eller i de olika faserna av denna natur,
i vars sköte vi blivit kastade och som vi
aldrig skola lära känna fullständigt; det
är tanken att genom ett slags musikalisk
inkantation fortsätta skaldens tanke och
de rytmiska ord som återge den —• det
är slutligen denna »nya skälvning»,
såsom vars uppfinnare Hugo, regerande
kejsare i den romantiska diktens värld,
högtidligen erkänt honom. Det är också,
om man med vördnadsfulla fingrar
vågar peka på de svaga punkterna hos den
klaraste och mest intelligente av våra
poetiska snillen, det är här och där en smula
mystifikation, några barnsligheter eller
affektationer. Men vad gör oss numera
detta obetydliga slagg, på sin höjd nyt-
582
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
