Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ett mandomsprov. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett man d o m sp r o v
kvar att leva, kan det ju egentligen vara skäligen likgiltigt, var man tillbringar
dem. Eller vad säger du själv?
Dr. S.: Ryggar du då inte tillbaka för brottet som sådant? Vill du gå ur
världen med ett mord på ditt samvete?
B.: Samvete! Vad det låter kuriöst i din mun. Samvete? Var det inte något,
som stod i katekesen eller dogmatiken? Inte tror du väl på någonting, som heter
samvete?
Dr. S. (skär tänder): Men det här är ju absurt, meningslöst!
B.: Allting är meningslöst, inte sant? Men för övrigt behöver du inte bry dig
så mycket om mig och mitt samvete. Jag ska nog komma tillrätta med det, jag
har ju relativt gott om tid. Men när man inte har mer än tre — förlåt två och
en halv minuter kvar att leva, då har man verkligen rätt att tänka lite på sig själv.
Dr. S. (stönar).
B.: Stilla! Du behöver absolut inte vara rädd att bli skadskjuten. Som du
minns, var jag ganska säker på pistol förr i världen. Jag brukade släcka ett ljus
på tjugo stegs avstånd, kommer du ihåg det? Ja, ja, det var en rolig tid i alla
fall. Men sedan har jag tränat upp mig på revolver. Det var under de där åren,
då jag var så fattig och misskänd och gärna ville dö. Jag är nästan viss på att jag
kan släcka ett ljus med revolver också. Och jag lovar dig att jag inte ska darra
på handen.
Dr. S. (stönar).
B.: Du kan få kulan mitt i pannan eller i hjärtat, vilket du vill. Välj själv.
Det är trettiofem sekunder kvar. (Man hör pendylen ticka).
Dr. S. (i vild fasa): Hjälp! Hjälp!!
B.: Är det ditt sista ord?
Dr. S. (kastar sig på knä): Skona mig!
B.: Nej, vad ser jag! Ligger doktorn på knä och ber? Till en sådan stackars
dödsdömd krake som jag, som saknar respekt för mig själv och inte ens är någon
man. Nå, hur långt anstånd önskar du?
Dr. S. (med iver och en glimt av hopp i rösten): Skona mitt liv! Du får allt vad du
begär.
B. (med ett torrt skratt): Allt vad jag begär! Du tycks glömma att jag skall dö
om två veckor. Och du kan ju inte skänka mig livet, vafalls? Nej! Men efter
vad du för en stund sedan sade, hade jag verkligen trott, att du kunde skänka
mig något annat. Ett upphöjt föredöme! Visat mig, hur en man dör med
värdighet. Jag hade verkligen haft rätt att vänta mig det.
Dr. S. (som repat mod): Du har varit onödigt grym emot mig.
691
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
