Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Litterär samtidshistoria. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
Det brokiga dramat, nej, aldrig skall det
från mitt minnes synkrets försvinna,
fantomen som jagas i evighet
av skaror som aldrig den hinna.
I ständigt kretslopp för mig sig ter
detta gagn- oah ändlösa träl
med mycket av dårskap, av synd än mer
och Fasan det helas själ.
Nämner man slutligen, att författaren
förväxlar Adonis med Endymion, citerar franska
bevingade ord galet och icke vet den rätta
innebörden av »écrasez 1’infàme», så kan
tillräckligt vara sagt om denna välmenande
men otympliga bok. —■
Ett helt annat värde har Kjell
Strömbergs bok Modern fransk litteratur från 1890
till nu. Kjell Strömberg, en av de få
skrivande upsaliensarna av sin generation, har länge
fungerat som fransk pioniär i Sverige, även
om hans propaganda aldrig fått så djupa
efterverkningar som August Brunius’. Den
speciellt upsaliensiska ironien har ju mycket
stora likheter med den franska esprin; vårt
lands enda glödande gallomaner äro väl
också att finna uppe vid Fyris. Kjell Strömberg
är i vår litterära värld uppfriskande och
stimulerande främst genom sitt galliska kynne.
Vi torde icke ha någon annan skribent i vårt
land som skriver en så fransk stil som
Strömberg, och hans livsåskådning är
ungefär lika fransk som hans prosa. Det var
därför fullt på sin plats, att Natur och Kultur
vände sig till denna intellektuellt spänstiga,
spetsigt ironiska och formellt fulländade
författare med anhållan om en översikt över det
litterära Frankrike av i dag.
Det må sägas från början, att Kjell
Strömberg med stor skicklighet skilt sig från sin
utomordentligt svåra uppgift. Proportionerna
i hans bok är de rätta, värderingarna
korrekta och utvecklingslinjerna uppritade med
stor klarhet och skärpa. Naturligtvis kan
man hitta brister i en bok, vilken som denna
behandlar hundratals författare. I den korta
karakteristiken av Jacques Rivière nämns
ingenting om hans korrespondens och
religiösa skriftställarskap, medan man däremot
får veta, att »L’Allemand» är en roman som
»bygger på en krigsfånges erfarenheter från
Tyskland, som skildras utan hätskhet».
Härom är nu att säga, att boken -icke är en
roman utan en samling kritiska studier; om
dess art kan man kanske tvista, emellertid
väckte det på sin tid vid en av Paul Desjar-
dins’ författarkonferenser i Pontigny ett
visst uppseende, då en så franskt sinnad man
som den tyske kritikern E. R. Curtius
vägrade att fatta Rivières hand med anledning
just av hans ovannämnda bok. Det finns
andra dylika felaktigheter i Strömbergs bok,
som det emellertid skulle vara barnsligt att
dröja vid. Ett allvarligare fel är väl dock,
att en så ypperlig författare som
Alain-Four-nier icke ens omnämnes i boken, och även om
Léon-Paul Fargue icke tilltalar författaren
personligen, borde han dock på grund av den
höga uppskattning han åtnjuter i sitt
hemland åtminstone ha nämnts. Detsamma gäller
om Alain, vars propos dock tilldra sig ett
oerhört starkt intresse bland fransk
ungdom, samt om författare som Lemonnier,
Chennevière och Julien Green.
Rent personligt har det illa berört
recensenten, att författaren genomgående står så
kyligt kritisk inför de skriftställare han
behandlar. Särskilt gäller detta om auktorer som
Claudel och Valéry. Om ett så sublimt
arbete som »L’annonce faite å Marie» säges,
att det är ett »mirakelspel i typisk
medeltidsstil med en handling som i sin
uppskruvade idealitet verkar nästan grotesk på
moderna läsare», och man får till sin
förvåning veta, att Claudels dramer med orätt
ställt Charles Péguys otympliga och
grovhuggna Jeanne d’Arc-mysterium i skuggan.
Emellertid bryter författaren udden av sina
egna spetsigheter genom att till slut i alla
fall erkänna, att Claudel som skald har de
monumentala måtten inne. Det är ju ett gott
betyg av en France-lär junge som Kjell
Strömberg.
Om Valérys magnifika lyrik, som dock hör
till de väldigaste andliga prestationerna i vår
tid, säges, att den ofta förlorar sig i dimmiga
abstraktioner av tyskt professorlig typ,
vilken betyder ett mycket lågt betyg i munnen
på en gallisk skribent som Kjell Strömberg.
I fortsättningen kallas Valéry en modern
Voiture eller en Jean-Baptiste Rousseau, en
fransk Gongora eller Marini. Det är enligt
recensentens enkla mening horribelt. Man
behöver icke vara vad författaren med ett
ringaktande tonfall kallar valériste för att
imponeras av icke bara den formella
glansen, den rent poetiska kraften i Valérys
lyrik utan också av originaliteten och den
beundransvärda konsekvensen i hans tänkande.
Hans tankegångar äro utomordentligt
svårtillgängliga och leda till hisnande perspek-
694
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
