Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svensk lyrik. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik
farvägen, där så mången blir trött, ett
hoppfullt ord, givet av ärlig vilja, är han bra
att ha. Här en lärodikt, kanske inte estetiskt
oanfäktbar men blottande något väsentligt i
Ullmans kynne:
Om dina bördor kännas alltför tunga,
om ärligt uppsåt svikta vill till sist,
en hemlig kraft skall fylla ut din brist: —
den gror i livets källor, evigt unga.
Tag ser dig bittert trött ditt huvud luta
i händer, skälvande av kampens krav,
och dina ögon darrande sig sluta
som inför ett omätligt sorgens hav.
Men just när du dig själv vill hopplös döma,
skall rymden skimra av förnyat hopp.
Till troget hjärta ädla krafter strömma.
Lyft pannan, vän! Mot sol slå ögat opp!
Det är inte svårt för den som så vill
att finna en hel del beröringspunkter
mellan Gustaf Ullman och Gabriel Jonsson.
De äro av i mångt och mycket besläktad
naturell. Samma fruktan för överord och
uppblåst patos, samma strävan efter
enkelhet och saklighet karakterisera båda. Bägge
suga också den huvudsakliga näringen för
sin poesi ur minnenas jord. Men därmed
äro också jämförelsemfcijligheterna i det
närmaste uttömda. Vad som hos Ullman
är hårdhet och kärvhet, har hos den yngre
poeten blivit till mjuk och blommande
melos. Är det Västkustens granit som gjort
det ena, Skånes mylla som gjort det andra?
Man vet inte, men antagandet ligger
lättvindigt nära till hands.
Gabriel Jönsson är också utan tvivel och
tvekan den mer kräsne konstnären av de
båda poeterna. Under det att Ullman
understundom kan lämna ifrån sig ofullgånga
vers, har hans yngre kollega visat sig
besitta en ciselörs ambition; ja, ibland är hans
form så glättad och polerad, att en
beskyllning för preciositet och pedanteri inte
ligger långt borta.
Som följesven till Karlfeldt och
Österling skulle Gabriel Jönsson kunna betraktas.
Med lätthet går det att finna
reminiscenser från dem i hans diktning; inte heller
behövs det någon skarpblick för att märka
hans faiblesse för yngre dansk lyrik, sådan
den representeras av till exempel Thøger
Larren. Allt detta betyder emellertid skäli-
gen litet, då man besinnar hur i grunden
äkta och personligt formad Gabriel Jönssons
bembygdslyrik som helhet betraktad är.
Med en trohet, som verkar halvt rörande,
liar han vägrat att i sin nya diktsamling,
Årsringar, utvidga de domäner —
huvudsakligast ett par skånska fiskelägen ■—• som
man känner från hans nu åtskilliga år
gamla förstlingsverk, Flaskpost. Den som inte
förut stiftat hans bekantskap, har honom
belt och hållet redan där. Den nya boken
innehåller visserligen några dikter med
Stockholms-motiv, men de väga, spinkiga
och tunna som de äro, lättare än de övriga,
som ägnas trakter, där diktaren är mera
hemmastadd. I ofta utsökt graciösa strofer
samlas en rad bilder från de orter, med
vilka poeten alltsedan barndomen är så
förtrogen, och bland vilkas enkla ting han
söker en stunds vila. Man kan invända att
format och innehåll för det mesta äro
ba-gatellartade. Må så vara; men den utger
sig heller inte för mer än den är, denna
poesi. Det är en god sak. Dikter som
»Interiör», »Ljusstöpning» och andra bli
genom den respektingivande ömma omsorg,
som ägnats deras yttre skick, ändå till »ting
av adel», för att tala med poeten. Deras
anslag är milt och fint, ja, det händer att
man mer än en gång vid läsningen av dessa
poem får på tungan ett ord som »fromhet»
—■ gärna taget i rent religiös bemärkelse.
Större ton än annars får poeten i dikter som
»Höstbön» •—- så vinnande i sin tankfullhets
lugna och klara styrka — och, framför allt,
»Poetens julstök». I sin själfulla och
genomtänkta tolkning av en rotlöshetskänsla, som
väl varit ali ungdoms men som kanske mer
än eljes blivit en efterkrigsgeneration
beskärd, når denna dikt en vidare giltighet än
mycket annat, som kommer med större
åthävor :
Ja, ägde jag vid juletid en boplats och en brud
och barn, som tro på tomtar och på Gud,
då följde mina tankar dem,
som drogo ned till Betlehem
på kejsare Augusti skattebud.
Men jag har bara tusen tunnland månsken i det blå,
vars skörd för sorgens skull jag glömt att slå.
Och vissen står min stjärneäng,
där Vintergatan gör sin sväng
— så fjärran ifrån krubban och dess strå.
JO!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
