Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
lig: »Man får ej ett geni för billigare pris.»
Vi förstå, att varje människa får goda och
dåliga betyg i både kunskaper, flit och
uppförande, och att vi få nöja oss med att se
hur slutsumman blir, pius eller minus.
Her-bots hänförelse för sitt yrke, hans geni får
väl motväga hans egenkärlek och lögnväsen,
och detta gäller nog också den oresonlighet,
som offentligen visats och därför också
offentligen får bedömas hos hans store
framställare. Arbetsam|het och ihärdighet, hjärtats
godhet och en god portion geni gör att vi nu
snart vilja tacka honom så det hörs över
hela landet. Det blir ett stort pius.
Komedien eller rättare komedi farsen Den
oemotståndlige, den parisiska succén Léopold
le bien-aimé av Jean Sarment, gavs på
Dramatiska teatern. Jag gick dit med en viss oro.
För ett par år sedan hade jag på samma
teater sett ett »hemskt» — favoritordet i
modern damslang — tillgjort skådespel
»Skuggorna». Utan att vara så oemotståndligt, att
man ger sig på nåd och onåd, är stycket rätt
roande. Den föregående Sarmentpjäsens
hjälte var icke riktigt riktig. Detta styckes
protagonist var riktig men inte riktig
människa. Styckets uppslag är helt och hållet
omöjligt. En ung herre friar brevledes till en ung
dam och får inte ens svar. Han blir då
kvin-nohatare. Tjugo år efteråt fick han genom en
posttjänsteman tillfälligtvis höra, att bland
obeställbara brev denne funnit ett jakande
svar till honom från en dam. Damen i fråga
hade varit gift och barnamoder och hunnit
med att bli både änka och barnlös.
Underrättelsen att han, Leopold, för tjugu år sedan
fått ja, gjorde honom märkvärdigt nog så
glad och stolt, att han går bröstgänges
tillväga mot damer av alla åldrar. Han
sväller av maskulin högfärd. Det är visserligen
sant, att egenkärlek ingår som ett betydande
moment i det manliga kärlekslivet, men i
denna pjäs har den blivit nästan omänsklig. Då
Leopold så av chefen för obeställbara brev
får veta, att det hela var ett misstag, och
att han tvärtom för tjugo år sedan fått en
obeställbar korg, blir han så nedslagen, att
ban med den mest förolämpande brist på
entusiasm anhåller om den i mitt tycke
alldeles förtjusande änkans hand, och under ett
fram och tillbaka så långt, att man blir
otålig och skamsen å hans vägnar, friar ban
äntligen. Framförandet vittnar om på vilken
höjd Dramatiska teatern nu står. Först och
främst verkade allt franskt, och jag hörde att
Frankrikes härvarande högste representant
yttrat sin förvåning över att de nationella
nyanserna så klart kommo fram.
Av Léopold le bien-aimé, hjälten som i
lång kolonialtjänst fått in något av exotisk
hänsynslöshet, gjorde Olof Winnerstrand en
förbluffande fransk typ. Att så fulländat
kunna ge både engelsmän och fransmän hör
till det ovanliga. En desillusionerad sarkasm
förband sig med en tjuvpojksaktig erotisk
exuberans. Han var frisk och kultiverad på
en gång, och man är tacksam åt en, jag hade
så när sagt jeune premier, men premier i alla
fall, som är i besittning av riktig manlighet.
Torsten Winge hade som den snälle,
hjärte-gode abbén — författaren spelade hans roll
i Paris — fått in något av ecklesiastik
kvinnlighet. Av den gaddlöse, bortkomne och
tråkige unge Martial hade Arnold Sjöstrand
utformat en så psykologiskt träffad typ, att
bilden står kvar på ens näthinna. Martials
snälla skratt, hans frånvarande blick genom
glasögonen, hans bristande erotiska
effektivitet, allt var sådant att man fann, att
Luci-enne — fru Barbro Sjöstrand — skulle vara
ganska ovillig mot att ha honom till fästman
utan snarare attraherades av den förmodade
lidelsen och lidandet hos farbror Leopold, mot
vilken hon riktade sina litet hysteriska
ung-flickskänslor. Hon tyckes kunna spela — det
visste jag förut att fröken Hilda Borgström
kunde. Denna senare var mademoiselle
Blanche de Blanmoutier. en halvgammal fröken av
den franska sort som blir blygt förvirrad av
att hitta några färgrika blommor i sin
blombukett. En ung flicka skall nämligen endast
mottaga vita blommor.
Fru Stina Hedberg gjorde sin rentrée.
Hon var den lilla stilla söta änkan
Marie-Thérèse, som Leopold var nog blind att tro
vara för gammal. Mig föreföll hon vara en
alldeles ovanligt behaglig änka, så pass
farlig för allmänna säkerheten, att Paulus, trots
sin tveksamhet gent emot äktenskapet, säkert
ansett henne höra till de änkor, som han
rådde genast borde gifta om sig. Satsen, att
människorna äro lika dementeras av herr
Oscar Johansson. Ingen enda av hans typer har
någon ringaste likhet med någon annan, och
den posttjänsteman han här i stycket skapade
är en av de allra mest personliga i hela
serien. Tänk att fjolligheten kan få en sådan
charm, om den tolkas av en stor begåvning!
Stycket fick också, genom Olof Molanders
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
