Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Om Goethes Faust. Av Olga Potthoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olga Pott ho ff
nesförnimmelserna, vilka endast skulle
vara föreningslänken mellan människan
och livet, i stället ha blivit livet självt,
så har det berättigade personlighetskravet
rest upp en egoismens mur kring
individerna, varigenom vars och ens lilla
avskilda värld blivit sitt eget ändamål, ett i sig
självt avslutat helt.
Ett fullständigt nederlag inför
jordanden lider varje människa, som resignerar
med att jag gör mitt och du gör ditt och
intet betyder något för det hela. Faust
resignerade emellertid ej. Visserligen
följer han andens stränga maning att hålla
sig inom den krets där han hör hemma,
men det närmaste får aldrig skymma bort
för honom att han en gång stått förlåten
till det fördolda mycket nära. Lyfta på
den fick han ej, men så mycket skimrade
igenom, att han aldrig med de
resignerande skall kunna säga: det finns ingen stor
gemensam mening.
Goethe har själv genomkämpat Fausts
strid med jordanden. Hans närmande till
den stora anden var framför allt hans s.
k. prometevstid, då intet utom
oändligheten lockade honom. Det var när han skrev
dikterna Prometevs och Mahomets
Ge-sang, och när Ur-Faust skapades. Det
låg för den unge himlastormaren en fara i
att flyta bort i opersonlig
oändlighetsträngtan, men detta fick ej ske. därtill var
Goethe för mycket verklighetsmänniska.
Han låter också sin Faust, om än med
bitterhet, tvinga tillbaka
oändlighetsmänniskans krav för att låta den ändliga
komma till sin rätt.
Från sin svärmande utfärd bort i
andevärlden återkallas Faust genom sin
famu-lus Wagners uppträdande. Han
representerar just jordbundenheten och
begränsningen i en för Faust särskilt motbjudande
form. Wagner kan nämligen uppfattas
som en vrångbild av Faust. Också han är
en forskare, girig efter kunskap, men
alltid med begränsade avsikter. Allt vad
ban vet binder honom därför fastare vid
jorden. För Faust är vetande ett inre
erkännande av ofullkomlighet, för Wagner
är det en yttre skylt på storhet. Denna’
storhet kan dock aldrig förläna hans ande
vingar; ihärdigt plockar han ihop, vad
andra skapat, men kommer på det sättet
aldrig fram till ett förnimmande av, hur
skaparkraften rör sig inom honom själv.
Faust uttalar sin förkastelsedom över ett
sådant ofruktbart kunskapshopande, men
medger att det man får av andra ej
behöver verka förkvävande på det egna
jaget, blott man förstår att taga upp det i
sitt eget väsen och där låta det tända nytt
liv: .
Was du ererbt von deinen Vätern hast
Erwirb es um es zu besitzen!
Men detta förmådde ej Wagner, han
samlade som en girigbuk döda skatter.
Wagners anhopade kunskap för till dumdryg
överlägsenhet över andra. Det är detta
som gör honom till en löjlig figur. Han
är emellertid ej blott den uppblåsta
själv-drygheten, utan står som en representant
för all mänsklig ävlan med enbart
egoistiska avsikter. Wagnergestalten äger
dessutom sin tragik — tråkighetens tragik.
Hans tråkighet beror på att han aldrig
kan frigöra sig från sig själv. Hela hans
uppträdande har något avsiktligt, en brist
på omedelbarhet. Den yttre
självbelåtenheten är måhända en mantel för att dölja
denna brist.
Jordanden visade Faust tillbaka till den
plats dit han hör, Wagners uppträdande
låter allt eländigt och futtigt i livet växa
upp till skyhöga murar. Med fasa ser
Faust sig själv fången därinnanför.
Wagner tyckes här vara en Mefistofeles’
beskäftige förebådare och för med sig till
Faust något av dennes livssyn. I
själviskhetens värld måste allt liv av
himmelskt ursprung förfrysa:
Die uns das Leben gaben, herrliche Gefühle
Erstarren in dem irdischen Gewiihle.
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
