Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Det religiösa elementet i Beethovens och Wagners verk. En jämförelse. Av Torsten Svedfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Svedfelt
med den vi möta hos Aischylos och Sofokles:
själva den tragiska predestinationen, ödets
hänsynslösa lek med människorna och
individens undergång och samtidiga frigörelse
genom en övermäktig passion. Här finna vi
alltså den äkta tragiska eller »dionysiska» anda,
på grund av vilken Wagner för den unge
Nietzsche framstod som en förnyare av den
fornattiska tragedien på germansk grund.
Men man varsnar här även de för
tondiktarens senare utveckling typiska drag, som
föranledde Nietzsches brytning med Wagner
och hans livsåskådning. Schopenhauer har
genom sin filosofi för Tristan-diktaren redan
utpekat vägen i fortsättningen: mot
österländsk kontemplation och kristet färgad
mystik och asketism, mot Buddha och den
heliga Graab — »Dess (’Tristans’) bekanta
pessimism har frändskap med både buddism och
kristendom. Men mer än alla dessa
periferiska iakttagelser måste förnimmelsen av
Tris-tan-dramats oerhörda brinnande styrka i
känslouttrycket föra tanken till religionens
sfärer — en sådan extas var hittills känd
endast inom dem, en sådan extas är i och
för sig av religiös natur och omsmälter
i sin glöd allt vad den omfattar till eldklara
bilder och metafysiska symboler»
(Peterson-Berger).
Det är möjligt att Romain Rolland har
rätt, då ban säger, att ban icke kan värja
sig för den tanken att Beethoven kanske
skulle ha hatat Tristan men beundrat
Siegfried. Det senare verket intar också en
särställning till Wagners övriga; det är det
ursprungligaste, minst komplicerade av
Nibel-ungen-dramerna och jämte
»Mästersångar-na» det mest harmoniska han skapat. Hjälten
Siegfried representerar själva naturbarnet,
oberört av all dådkraften hämmande
filosofisk spekulation, den livsberusade som ger
sig helt och oreflekterat hän i strid som i
kärlek. Han år i flera avseenden en
beetho-vensk hjältetyp, som äger en viss frändskap
med den i Eroicasymfoniens första sats
skildrade och med Beethovens Leonora,
hjältinnan i hans enda opera. En jämförelse
mellan henne och å andra sidan Wagners
kvinnogestalter, en Senta, Elisabeth eller Isoide,
ställer kanske den karakteristiska
väsensolik-heten hos de båda tondiktarna i än klarare
belysning. Leonora gestaltar ban, mest
gripande i den tredje Leonora-uvertyrens
väldiga själsmålning, som en durstrålande
héroi-ne. beredd att helt offra sig för sin fängs-
lade make för deras jordiska äktenskapliga
lycka. Här är det själva viljan till liv som
förhärligas, under det att hos Wagner
kvinnan framstår som den frälsande och
förlösande i och genom de bägge älskandes
jordiska undergång och transcendenta
återförening.
Beethovens musik är på sitt sätt ett
uttryck för den kantska vilje-etiken, som var
denna tids egentliga religion; den är det
kategoriska imperativet omsatt i toner. Att
Beethoven dock känt ett visst behov att
skapa ett verk i mera kyrkligt religiös anda,
vittna hans båda mässor om. I den största
och skönaste av dem, »Missa solemnis», är
han visserligen till det yttre bunden vid
vedertagna former, men hans egen person
dominerar hela verket; det blir fastmer ett
symboliskt uttryck för bela människosläktets
livskamp, frälsningshopp och fridslöfte. Det
är en helt annan religiositet än den
barnsligt fromma och rättrogna hos en Haydn och
Mozart. Den förre lär ju också en gång helt
enkelt ha betecknat Beethoven som ateist. —
I Missa solemnis finns dock partier av den
mest upphöjda, celesta skönhet och
innerlighet — särskilt i »Benedictus». Något av
samma ytterligt förandligade tonspråk möta
vi, förutom i Nionde symfonien, i de sista
kvartetternas och sonaternas grubblande och
djupt introspektiva stämningar, dem väl
kanske endast ett fåtal invigda rätt kunna fatta.
Beethoven liknar här den store trollkarlen
Prospero, som i grunden skådat och
genomskådat människornas och tingens väsen och
nu står inför sitt verks fullbordan. Han kan
själv använda dennes stolta ord:
Jag har fördunklat middagssolens glans
och manat stormar fram och stiftat örlig
emellan djupgrönt hav och högblå himmel
och givit eld åt tordöns brak och skräll
På min befallning graven sina döda
har uppväckt, öppnat sig och släppt dem ut;
så mäktig var min konst.
Vid åhörandet av särskilt dessa sista verk
har ofta Shakespeares ande frammanats för
min inre syn. Det djärva, suveräna
fantiserandet, pejlandet av okända djup i själarnas
värld, den väldiga skala från det svartaste
demoniskt-makabra till de ljusaste eteriska
drömbilder, som dessa skapelser omspänna,
allt detta äger sin motsvarighet i den store
brittens dramer. Vad är väl också diktverk
sådana som »Macbeth», »Lear» och
»Stormen» till sitt egentligaste väsen om inte mu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
