Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Verner von Heidenstam. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Verner von Heidenstam
Nebo och kunde ta det förlovade landet
närmare i ögnasikte. För de blivande
nittiotalsdiktarna, vilka så gott som alla växt
upp på landet, tedde det sig ganska sotigt,
ruggigt och stillöst, ej minst i inre måtto.
Det patriarkaliskt trygga förhållandet
mellan husbonde och drängar, som man
mindes hemifrån, hade övergått till
klasskampen mellan arbetsgivare och arbetare;
och den svenska fattigdom med allt vad
det begreppet innebar av karg poesi och
förtegen heroism, som man var förtrogen
med från barnsben, hade sjunkit ned till
industrikvarterens gråa, hopplösa pauperism.
Selma Lagerlöf och Karlfeldt i
Landskrona eller Stockholm och Fröding bland
de slamrande tidningspressarna i Karlstad
kände sig troligen i sitt innersta lika
hemlösa som de, vilka voro landsflyktiga
också i yttre måtto: Hallström i Amerika,
Strindberg i Paris och Heidenstam i
Sydeuropa och Orienten. Man längtade inte
ut som närmast äldre generation, man
längtade hem, till fädernegården och det
förgångna, till en fastare, enklare och mer
storstilad livsföring. Allt detta stod
omflutet av den högtidliga skönhet, som
aldrig det unga och livskraftiga, aldrig nuet
och morgonen kunna få, utan endast det
vi snart skola skiljas från: solnedgångar,
septemberdagar, gamla människor och
döende kulturer. Och allt hade kommit på
det avstånd, som Heidenstam i sina
uppsatser oupphörligen kräver som villkor
för att verkligheten skall kunna stöpas om
i inbillningens smältdegel och återuppstå
som ko.nst.
Det säger sig därför självt, att hela den
gamla allmoge- och herrgårdskulturen får
en prägel av storvulenhet och andakt, av
ljus fest eller ödesbunden tragedi: all grå
socken med snus, gnat och småsnåla
processer är borta. I Heidenstams Tiveden
anges grundtonen av Söndag, som
förkroppsligar den hedniska lättjan och den
urgamla livsglädjen, inte av de entoniga,
arbetsfyllda veckodagarna. Nittiotalets
livsbild saknar överhuvudtaget ett
väsentligt inslag: det tysta, tåliga arbetet, som
ensamt bygger upp ett samhälle och
håller det vid liv. Man betraktade Sverige
mindre som det land, där det arbetande
svenska folket bor, än som ännu en av de
exotiska miljöer, man älskade, som ett
motstycke till renässansens Florens eller
forntidens Ninive. Sverige blev
tystnadens och norrskenets land, fyllt av
ensamma drömmare och underliga vild fåglar, av
skrock och sägner, urgamla bruk och
tungsint religiositet. Nittiotalsdikten har
ingenting att göra med Stockholm eller
Huskvarna; i bästa fall hör den hemma
på Olshammar eller i Pungmakarbo, i
sämsta fall på Skansen.
Liksom nästan alla andra drag i skedets
andliga fysionomi kan detta sätt att se
ursprungligen återföras till Heidenstam,
den adlige konstnären och esteten, som
aldrig tvingats att delta i förvärvsarbetet,
och den mångårige resenären, som bevarat
sina djupa rötter i hembygden, fast han
samtidigt varit så länge borta, att han
åtminstone i början betraktade sin hembygd
med en främlings ögon. Den anda,
nittiotalets djupaste, vilken lever i Gösta
Berlings saga lika väl som i Träslottet eller
Strövtåg i hembygden, har Heidenstam
givit form redan i sin första bok, kortast
och fulltonigast i de berömda fem raderna
ur Ensamhetens tankar:
Jag längtar hem sen åtta långa år,
i själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
— men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna, där barn jag lekt.
I andra skiftningar, men med samma
epigrammatiska skärpa kommer den
grundstämningen fram i flera av dessa
smådikter:
I enslighet försvinna mina år.
Jag rör min eld och pjollrar med min hund
Jag saknar ej den dag, som gick i går,
men denna långt försvunna stund,
291
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
