Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Eino Leino och »Helkavirsiä». Av Arvid Mörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid M ö r n e
flyktiga ingivelser i flöden av klingande ord.
Han äger den börne lyrikerns lyckliga
naivitet. Hans diktböcker äro blommande ängar.
Vi finna i de flesta av dem utsökta saker och
banala i ett brokigt omvartannat.
Det älskvärt naiva draget hos Eino Leino
är mycket påfallande. Men det ger oss icke
nyckeln till hans personlighet, som i själva
verket är ytterst komplicerad. Han har
under åren visat fram många olika anleten. En
del av hans dikter blotta en bottenlös
pessimism. Hans hållning gentemot omvärlden är
rätt så ofta ironisk, och vi ha av hans hand
en hel del kvicka, skoningslösa satirer både i
bunden och obunden form; ingen finsk
diktare har så resolut som Leino klubbat ner
humbugen. Hans essayer över äldre finska
författare vittna gott om hans hjärtelag, men
på samma gång äro de gjorda med en
genomträngande analytisk skärpa. Och trots
sin i grunden äktlyriska läggning besitter han
en gestaltbildande fantasi och en betydande
förmåga av dramatisk konception. Tack vare
dessa egenskaper har han kunnat dikta sitt
mästerverk, de två balladcyklerna Helkavirsiä
(Helkasånger).
Vad Eino Leino velat säga med denna
titel är icke lätt att grunda ut. Det finska
ordet »helka» går tillbaka på det gamla svenska
»helgha», varav kvinnonamnen Helga i
svenskan, Helka i finskan. Men hos en finsk
lyssnare väcker titeln på Leinos balladsamlingar
icke i första hand någon tanke på ordet
hel-kas betydelse. Han förbinder de leinoska
balladerna med en bestämd grupp folkdikter, som
av gammalt burit namnet Helkavirsiä och
som, så vitt jag känner till, för första gången,
samlade och kommenterade, utgåvos år 1846.
Dessa sånger och ballader ha under
århundraden sjungits vid en folklig pingstfest i
Rit-vala by av Sääksmäki socken i Tavastland.
De tillhöra, i det väsentliga, katolicismens
föreställningsvärld, och detsamma kan sägas
om festen i dess helhet, ehuru de dithörande
nedärvda folkbruken dessutom uppvisa spår
av hedniska fruktbarhetsriter. Helka-elden,
tänd på Helka-berget, är en dylik reminiscens.
Professor V. Tarkiainen, som i sin bok
Rit-valan Helka har givit en med egna
forskningsresultat utfylld resumé av den
vetenskapliga litteraturen i ämnet, har emellertid
ingenting mer att säga om sambandet mellan
dessa Helka-sånger och Helkafesten å den
ena sidan och Eino Leinos balladcykler å den
andra än att de gamla folkliga traditionerna
ha tjusat diktaren. Beröringarna mellan hans
skapelser och sångerna från Ritvala äro av
allt att döma tämligen betydelselösa, medan
däremot Kalevala och Kanteletar, som voro
Leinos käraste läsning, ha skänkt honom
talrika uppslag och en myckenhet av gamla,
sköna, uttrycksfulla ord.
Det torde alltså vara lönlöst att utan stöd
i något yttrande av den bortgångne diktaren
själv grubbla över meningen med rubriken
Helkavirsiä. Den utövar emellertid en viss
suggestiv verkan på läsaren. Hans tanke
riktas på finsk folkpoesi i det förgångna och
på pingstnätternas flammande eldar, som
symbolisera ljusets kamp mot mörkret, de goda
makternas mot de onda. Och detta slitna
motiv verkar icke banalt, när Leino diktar in
det i sina balladers spännande och gripande
händelseförlopp, vilkas skådeplats är den
ändlösa, nordfinländska ödemarken. Själv hör
diktaren hemma där. Han är född och
uppväxt i Paldamo vid Ule träsk,
Nordösterbottens ödsliga innanhav. Det torde icke vara
för djärvt att antaga att han i det levande
livet har gjort sig förtrogen med denna
atmosfär av hednisk vidskeplighet och
fatalistisk ödestro, som fyller Helkavirsiä, och
med det lidelsefulla folklynnets
motsättningar av vildhet och vekhet. Och själv har han
upplevat den natur han i sina ballader målar
med lyriskt mästerskap: de stiglösa
skogarna, de ödsliga vattnen, kärren, myrarna,
sommarnätternas ljusdunkel och vinternätternas
norrsken.
Man kan i Helkavirsiä särskilja tre
motivkretsar. De mytiska motiven — för att
börja med dem — träda i förgrunden i
verkets andra del. Hit hör sången om solens
flykt till en högre och skönare himmel och
hennes avsked till den tacklösa jorden samt
vidare dikten om månens folk, som kastar
loss från sitt i världskölden långsamt stelnande
klot och landar på jorden och här lever ett
armt, jordiskt liv utan att någonsin kunna
kväva en tärande längtan till det övergivna
hemmet. En typisk gestalt från myternas
ämneskrets är polarnattens jätte, som med
him-melsstormande besvärjelser söker att hejda
dagens gudom på hans segertåg mot norden.
Men ju mer Eino Leinos fantasi tumlar om
med mytiska begrepp och på abstraktionens
väg skapade gestalter, ju mindre behärskar
ban sina uppslag. Någon spekulativ
diktar-begåvning äger han icke, så djupsinning hans
dikt än kan bliva, när den rör sig om det
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
