Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk berättarkonst vid 1800-talets mitt. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Sy Iwan
Eugène Sue blev den hos oss ledande
förtäl-jaren — för några år. Blanche, Ridderstad och
flere rycktes med, också fru Carlén, och de
tävlade i sensationella historier, hennes
framförallt anlagda på psykologiska problem.
Kritiken väcktes, och med 1850-talet, efter
Almquists flykt, slutade denna franska episod med
en grundlig krasch. Fru Carlén tystnar tvärt,
och flere år förgå innan hon låter sig avhöra
med en ny stor roman, Ett köpmanshus i
skärgården. Sedan skrev hon blott mindre
saker, men visserligen i ansenlig mängd.
Dr Kjellén har främst velat bestämma fru
Carléns litteraturhistoriska plats, men även
»genomföra en värdering av det livskraftiga
i hennes rika alstring». Om denna del av
uppgiften träder något i bakgrunden, så bör
det framhållas att undersökningen av Rosen
på Tistelön har stora förtjänster i detta
hänseende. Analysen blir här också litterär och
ger rikt utbyte. I denna roman, med dess
enklare men starka gestalter, får
människoskildringen högre rang än i de andra — låt vara
att romantiken på någon punkt också här
förvrider teckningen.
En av avhandlingens största förtjänster är
att förf. genast griper sig an med det
psykologiska problem, som växte upp ur fru
Carléns dubbelsidiga läggning. Då hon som ung
änkefru Flygare efter sitt första korta
äktenskap återvände till hembygden, mötte hon en
man som uppenbarligen alldeles fascinerade
henne. Han hette Jacob Reinhold Dalin, var
litterärt bildad, ganska excentrisk, till yrket
advokat. De blevo trolovade, men han avled
plötsligt hösten 1835, då han var stadd på en
resa vid Bullaresjön. Några månader därefter
gav hans trolovade i djupaste hemlighet
livet åt en dotter, som togs om hand av
främmande. Modern ville inte veta av dotterns
existens och lyckades länge dölja den. Fru
Carléns förtegenhet om sig själv dikterades
främst av »hennes djupt inrotade skamkänsla
över den mörka punkten i det förflutna».
Motivet om det utomäktenskapliga moderskapet
återkommer flera gånger i romanerna, dock
icke såsom det centrala.
Förbindelsen med Dalin satte djupa spår
hos Emilie Flygare. Hon hade blivit skrämd,
och den rationella sidan i hennes väsen
bestämde hennes handlingar. Det visade sig då
hon ingick sitt andra äktenskap. Friare hade
hon flere, av skäligen olika typer. Filosofen
Snellman, ganska enträgen, avvisades; för
den äktenskapliga vardagen torde hon funnit
hans skarpa intelligens besvärande. Något
sådant hinder bjöd som bekant inte kapten
Anders Lindeberg, men med all beundran för
hans romantiska heroism ansåg fru Flygare
denna kanske något äventyrlig. Så tog hon
Johan Gabriel Carlén, vars beryktade
republikanska morskhet var av det beskedliga
slaget; han tog väl »den mörka punkten» med
jämnmod, så ock hustruns skiftande lynne och
ibland något burdusa sätt. Därtill var han den
yngste, sju år yngre än hon, och en
förträfflig hjälp i litterära ting, kunnig och
noggrann som han därutinnan var.
Den romantik som Emilie Carlén höll i
sträng tukt för egen del, den gav hon fritt
lopp i romanerna under den »franska»
perioden. Där äro huvudpersonerna
excentriska män och »nyckfulla kvinnor», dem hon
aldrig tröttnar att förtälja om. I vad mån
Dalin här går igen har icke blivit utrett;
det lilla man känner om honom gör det svårt
att avgöra. I alla händelser stod det icke i
hennes förmåga att skildra en person med
hans intellektuella överlägsenhet. Och här är
en punkt jag önskar understryka.
Man har klagat över fru Carléns brist på
litterär bildning, och att hennes språk gav
tillfälle till kriarättelser är nog riktigt. Men
inotn det område hon kände till, där hon
kunde följa sin instinkt, hittade hon rätt.
Berättarekonsten var hennes gudagåva.
Intellektuellt åter var hon högst okultiverad. Reda
i tanken var ej heller friherrinnan Knorrings
styrka, men hon hade i sin aristokratiska
tradition en moralisk ryggrad som fru Carlén
saknade. För allmänna angelägenheter hade
hon inte spår till intresse, i samtalen i sin
salong tog hon inte någon del, och det var
svårt om inte omöjligt att få ur henne någon
åsikt i vilken fråga det vara måtte.
Något annat än romaner synes hon aldrig
ha läst, men sådana i icke ringa mängd, och
då nu den franska moderiktningen blev
dagens lösen blev hon ett ganska lättfånget
byte. Hon hade ännu mindre än de andra
någon egen intellektuell och moralisk grund
att stå på. »Hennes familje- och
societets-skildringar blevo under Sues och de andra
författarnes inflytande alltmer bisarra och
extravaganta», yttrar Kjellén. Hon berättade
om de »intressanta» hjältarne och
hjältinnorna, huru de genom sina erotiska
fantasier trassla till sina förhållanden och råka in
i mycket kinkiga situationer. Den
psykologiska analys som sådana motiv krävde var fru
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
