Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Richard Wagner. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O I of Rabenius
Festspel huset i Bayreuth. Exteriör.
makt, dess egen jordiska och individuella
tyngd. Döden ingår förbund med
kärleken för att giva den en högre potens i en
universell tillvaro. Man skulle kunna
säga, att sinnlighetens paradox består däri,
att den med sin egen kraft förintar sig
själv. Döden är kärlekens triumf, kärleken
dödens. I Tristan och Isoide har Wagner
skrivit en kärlekens höga visa, som under
den mest spända hänförelse, det mest
sinnessmekande välljud förhärligar kärlekens
och dödens förenade mysterium.
Tannhäuser är mera dualistiskt tänkt: å ena
sidan Venusberget med vällustens paradis,
å andra sidan Elisabets rena kärlek, som
med sin död frälsar syndaren. I
Holländaren skildras kärlekens makt att befria
en syndare från skuld och förbannelse.
Även Lohengrin är en skilsmässa genom
döden, som dock ger utblick över högre
sammanhang. Att Elsas lycka här knytes
till det villkoret, att hon icke får fråga
vem hennes riddare är, har den djupare
betydelsen, att den sanna kärleken måste
lösgöra sig från hänsynen till alla yttre
omständigheter, från all jordisk flärd; som
detta är omöjligt, tillhör ej heller den
fullkomliga kärleken jorden, för vilken den
blott flyktigt uppenbaras och från vilken
den åter försvinner, vaggad av de
silverskyar och de silvertoner, vi-lka omgiva
svanriddarens drömlika färd. I
Mästersån-garna speglar sig kärleken i resignationen,
tolkad av Hans Sachs’ milda och vemodiga
visdom. I Parsifal slutligen förklingar all
jordisk lust i den fullkomligt luttrade och
helgade viljans försakelse.
Wagner utgör i sanning ett av de
storslagnaste exemplen på människonaturens
dualism. Djupt rotad i den jordiska
tillvaron, ur vars lustkällor han med fulla
händer öser, och åt vars bländverk han i
riklig mån skattar, söker han i sitt idéliv
och i sin konst frigöra sig från denna
verklighetsgrund. Vilken har så helt åtrått
livet och njutit av dess sinnesrus som
Wagner, och vilken: har så vältaligt
predikat den jordiska lustens fåfänglighet och
intighet som han? Och just när han
söker slita sig lös ur blomstren, som snärja
honom, insveper och bedårar han sig med
deras starkaste glans och vällukt.
Hans tonspråk är utan tvivel det mest
sensualistiska som finnes. Sinnesruset
bryter däri fram med hela sitt ymniga
flöde. De harmoniska förb:ndelserna, de
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
