Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
o
slutna, avskilda familjekretsen med rot i
bondetradition och gammalkristen fromhet.
Andligt och jordiskt, hedniskt och himmelskt,
smälta tillsammans i den uråldriga
atmosfären på den mullgrå gård, där släkten har sitt
ursprung. Den gamle morfadern, som fört ett
vilt liv i sin mannaålder, men nu som en
trosviss patriark föreläser de sträva bibelorden,
medan åskan mullrar utanför i mörkret, måste
ha gjort ett mäktigt och skrämmande intryck
på en ung fantasi. I gossens dröm blir
natten en stor svart grav, där alla vilar, medan
en dånande röst läser obegripliga ord över
levande och döda. Den kristna dödskulten har
fängslat honom och samtidigt väckt hans
barnsliga fasa.
De gamlas religiositet är gravarnas och
dödens: jorden är en grav, men varje vår blir
den ung av blommor och fågelkvitter. Mot
männens tunga allvar lyfta sig ljusa
kvinnoansikten, som i all sin sprödhet ha en
hemlighetsfull ro och trygghet: mormoderns,
moderns.
Det är som om de vore alldeles säkra på
att de skall inte plånas ut, de skall få finnas
till alltid, dem skall inget ont ske. Det är som
om de hörde till en gammal släkt som levat i alla
tider, från första början, hur än allting växlat
och lagts öde, så har de alltid beskärmats, som
var allra lättast att bryta ner. De har funnits
och skall finnas så länge livet består.
Ljuset från detta ansikte, som i sin
godhet och fullkomning står över sjukdom och
död, synes tillhöra en annan och vissare värld
än den jordiska. Det utstrålar kärlek och
frid.
Men det är just denna hemmets
kärleks-fyllda stillhet som ynglingen i sin ångest
reser sig mot för att bli fri.
All denna godhet, all kärleksfullhet i
hemmet — man kunde inte uthärda den. Aldrig en
rå vindpust som svepte dit in. Man satt som
instängd, skyddad, ombonad, i en frid som band
dem samman — men inte befriade, inte hjälpte
dem. Där var en hetta inne i dem som aldrig slog
ut i brand men bara värmde och värmde,
ingenting gick till spillo, ingen eld syntes till .. .
Därför kändes det väl så ängslande, beklämmande,
för att det aldrig fick slå ut i lågor, aldrig
brinna upp! De bara hade det till att värma sig
med. Och föräldrarnas gudsfruktan, tung och
ålderdomlig, en uråldrig ro som de sökte känna
— under suckar, bara suckar. Den tyngde och
tyngde, den ville liksom kväva en ... — Man
måste bryta sig ut!
För att bli fri från denna kvävande hetta
, och hets, denna sjukdom och feber i blodet,
som i grunden är drifternas vaknande spel,
vill han ut i tomheten utanför — »så man
kunde andas den lilla stund man hade kvar».
Ty gossen tror ju jämt att han skall dö —
dödsfruktan driver honom att söka denna
livets nakna tomhet, och han får hjälp av »den
nya läran», materialismen:
Läran sög han upp i sig, begärligt,
frossade i den. Den var som gjord för honom. Den
hjälpte honom, gjorde hjärtat hårdare. Och den
förklarade hans barndom, all ödslighet och ångest
som legat på lur i dunklet omkring den, trots
hemmets trygghet, trots allt han där ägt .. .
Men i nästa ögonblick vill han ge upp sitt
trots och åter sjunka till ro i hemmets
trygga famn, »där allt var så visst, och mor
skulle sitta och hålla hans hand, och hon
skulle läsa för honom ur psalmboken, som hon
så gärna ville.»
Hans frihet skänker honom alltså ingen
verklig tillfredsställelse, dämpar inte hans
oro:
Lugn eller lycklig blev han inte av detta, men
det skulle så vara. Allt var på glid, allt utan
grund — han gled med. Ingenting var visst,
inget stod fast — man kunde snart tro vad
som helst. Bara tomheten stod alltid
oföränderlig runt omkring. Bara ångesten gnagde och
gnagde, åt sitt hål inne i en ... i bröstet, det
kändes, hålet blev större och större.
Denna ångest för livet uppfyller helt och
hållet Lagerkvists tidigare produktion. Det är
en ångest för själva livskraften, som i sin
blinda djuriskhet vållar död och förintelse. För
livsdriften i människans eget blod, som vill
bryta sig ut som en eld och förgöra livet. Det
är alltså på samma gång en ångest för att
berövas livskraften, en ångest för döden. Den
har genomträngt hela hans jag, i jaget är
det han upplever dess smärta och lust, och
det är jaget han till slut vill frälsa från dess
fruktansvärda börda.
An hänger han sig åt jordens drift, åt
livets blodiga maktdyrkan, i oinskränkt
självhävdelse, än flyr han bort från livet, för att
söka himlens hemlighet i en spenslig
goss-gestalt. Han pendlar mellan dessa
känslolägen, men jagets ångestfulla ensamhet
förnimmer han i båda.
Individens ensamhetsångest och
ensamhetsrus motsvarar ett ursprungligt själstillstånd
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
