Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Den sceniska omramningen var god. Dock
förefaller det som om idén med ett
tegelkyrkvalv, insatt i mitten och höjande sig över
varje av de olika scenerna, vore något
till-gjord. Detta valv gjorde sig nog bäst på
affischen, men Olof Molanders regi var som
vanligt verkligt förträfflig och visade hans
kända smak och teatererfarenhet. Lyckligtvis
var det mera lugn än man väntat över Lars
Hansons spel som Olof. En gammal
historiker har skildrat Mäster Olof som »en het
och framfusig man», men det måste vara
måtta med det också. Han får ej vara lika
häftig som Gustav Vasa. Herr Hansons Olof
hade emellertid här den andliga auktoriteten,
och det är det viktigaste.
Kristina, med vilken Olof har att utföra
några av Strindbergs allra första
äktenskapliga diskussioner, spelades av fru Karin
Molander och hade den renhet och den
naturlighet i rösten, som kommer oss att känna den
rätta vördnaden. Man har verkligen också
skäl att tänka på, vilka pliktkollisioner och
vilken upprörande samvetstvekan, som måste
komma fram vid en reformation. Det är en
ohygglig men dramatisk seen, då Olofs moder
med sin orubbliga stenblocksenvishet, men
också med en visshet i tron, för vilken man
måste ha aktning, på dödsbädden byter ord
med sin son Olof. Fru Maria Schildknecht
hade den rätta kraften. Herr Alw som Gert
bokpräntare hade svårare att göra något av
den nästan som gubben i lådan omotiverat
framhoppande fritänkare-revolutionären. Han
behövde sannerligen, denne Gert, dubbla betyg,
ett att han var klok och ett att han var galen.
Helhetsintrycket beror också på
smårol-lerna, och det fanns på denna »Mäster
Olofsföreställning med ovanlig omsorg utförda
typer. Främst var kanske Edvin Adolphsons
Gustav Vasa, som i sin häftighet,
maskulinitet och man kan väl våga ordet genialitet
var illusorisk. Carl Browallius var en riktig
svartbroder, svart utan och innan, och lika
karaktärsfullt utförde också Gösta Hillberg
den bundna intensiteten och den yttre
myndigheten hos biskop Brask.
Man erfor tacksamhet för allt intelligent
arbete, som ligger bakom den senaste
»Mäster 01of»-föreställningen. Jag vet icke för
vilken gång i ordningen denna pjäs givits och
återupptagits. Det var emellertid hedrande för
Dramatiska teatern icke bara att pjäsen togs
upp utan också att man nedlagt så mycken
omsorg på uppförandet.
Man har framhållit som en stor förtjänst,
att det antika templet var måttligt stort, och
det har talats om en idé man hade i
antikens förfallstider — en barbarisk tanke —
att forma ett helt berg till ett huvud.
Kuriositetsintresset hör ihop ej bara med
miniatyrkonsten utan även med gigantkonsten. »The
biggest in the world» behöver ej vara det
skönaste och andligt värdefullaste. Det finns
en formatets besinning, som är ädel och
berömvärd. En dans kan vara vacker och ge
allt vad den skall på fem minuter. Fortsatt
i en uthållighetstävlan i timtal blir den
skönaste dans pinsam och maniakalisk att åse.
Det är icke någon tankelättja eller nervös
otålighet, om man anser fem timmar vara för
mycket för ett sorgespel. Det är en
okonstnärlig och osmaklig idé att göra ett
skådespel så långt. Ännu mera blir det så, om
det är avsett att delas upp på tre kvällar och
först genom stora förkortningar alls kan
spelas under en kväll i en onaturligt utdragen
föreställning.
Av Eugene O’Neill, född i New York
1888, som nu anses som Nordamerikas
förste dramatiske författare, ha här för tio år
sedan spelats »Anna Christie» och för tre
år sedan »Sällsamt mellanspel». Det första
stycket var ett ej alldeles lyckat försök till
naturalism, det senare stycket något av det
till innehåll och form mest krystade och
förkonstlade, som någonsin givits på en seen.
Men det visade sig, att denne O’Neill ej
saknade intensitet, trots att han skrev på
ett sätt som påminde om evigheten, som
aldrig tar slut, det såg man redan av
»Sällsamt mellanspel», ty här använde han sig av
dubbelrepliker, den ena det som verkligen
sades, den andra det personen tänkte. Och
detta är väl något av det vansinnigaste och
mest odramatiska som kan falla en
teaterförfattare in. Allt drunknade i ett ändlöst prat.
Men i hans sist här givna skådespel
»Mour-ning becomes Electra», Klaga månde Elektra,
som det kallats på svenska, har han
kommit med något som trots otroliga longörer
dock har en dramatisk storhet av högt
värde. Han har velat skapa ett motstycke till
Aischylos’ trilogi »Orestien», vars första
del »Agamemnons återkomst», gavs på
Konserthusteatern 1929. Vi sågo då
Agamemnon, kommande hem från den stora-
kampen vid Troja, med den fagra siande
fångna prinsessan Kassandra på vagnen, och vi
fingo vara med om, hur den store konungen
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
