- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioandra årgången. 1933 /
395

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

rätt mycken smärta underordnar sig denna
sin plikt mot familjen och avvisar sin
beundrare med en förolämpning. För att giva
honom någon ersättning rekommenderas han
hos kejsaren, som behöver en verkligt
skicklig ryttare i den högre skolan för någon av
sina fränder. Då det visar sig, att den unge
Barna tycks vara en internationell skojare
och kommer med ett hot att meddela det
något komprometterande i furstinnans
bekantskap med brottslingen, så förmår
furstinnan-modern änkefurstinnan-dottern att köpa hans
tystnad genom att bevilja honom ett möte
av allra grundligaste sort. Efteråt — après
— var änkefurstinnan Olympia som man säger
ett rov för stridiga sinnesrörelser. Men allt
ordnas, då furst Philip Plata-Ettin kommer
på besök hos sin älskvärda maka och sköna
dotter och det framgår, att Barna ej är
skojare, utan blott för att pröva damerna
utgivit sig för en sådan. I själva verket var han
ej bara kavallerist med alla de högsta
fullkomligheter och förmåga att rida i den allra
högsta skolan utan även omätligt rik. Han
var ej bara ett möjligt utan även ett
utmärkt parti.

Om man undantar de nu i alla länder och
stånd fullkomligt omöjliga,
teaterkonventionella, högallvarliga bugningarna, då die
aller-liöchste Person nämnes — skall det aldrig
bli slut på detta fjolleri — och
gendarmöverstelöjtnantens omöjliga och groteska
figur, var föreställningen förträfflig. Mycket
nöje hade man av Tollie Zellmans
lyckogi-vande, självbelåtna, livshungriga tonfall.
Hennes dotter, spelad av fröken Karin
Carlson, hade ett förnämt rörelseschema, som
vittnar om denna skådespelerskas begåvning
också för de komiska rollerna. Grevinnan Lina
von Winz-Metzing—fröken Lili Ziedner hade
en elakhet, som tvingades till en viss
försiktighet av lustigaste verkan genom furstinnan
Eugénies ännu högre sociala position, och
detta framställdes med mycken intelligens.

Gösta Ekman var den mest idealiske, friske,
pigge, offensivlustige kavallerist och spelade
med utmärkt smak och måtta. Och i alla
fall ägnade jag min största beundran åt herr
Hugo Björnes furste. Man begrep att han
hade sin naturliga livsform i kejsar Frans
Josefs omedelbara närhet. Hans tal och
åtbörder voro på samma gång förbindliga och
hade en avståndstagande höghet. Det var
toppunkten av ridderlig högförnämitet.

Det har med skäl framhållits av kritiken,

Kar in Sv an ström som Tant
Irene i Fruns båda män.

att så alltigenom lyckligt gestaltar sig
knappast livet annat än på filmer och i
operetter. Man har sagt, att Watteau såg livet som
i en vacker, sinnlig men oskuldsfull dröm.
»Den högre skolan» är drömmen om livet av
en ung riksomedelbar prinsessa.

Fru Karin Swanström och Bullen
Berglund spelade Felix Ganderas lustspel Fruns
båda män på Vasateatern, och de nyssnämnda
två lyckades med hjälp av tvenne mera
färglösa schackpjäser, en elegant herre och
dennes första och även andra fru, den vackra
Marthe—Margit Manstad, samt med hjälp
av författaren göra mig riktigt glad åt
pjäsernas finurliga gång eller rättare språng
på livets schackbräde. Att det kan vara
så roligt att se gamla exuberanta rara Tant
Irène, då hon häpnar över att upptäcka
en i hennes tanke ovidkommande herre
med största lugn mitt på blanka
förmiddagen kläda av sig i sängkammaren hos
Madame Marthe! Han var i sin fulla rätt,
etiskt om också ej estetiskt. För resten skulle
han bara bada. Det skulle vara för
omständligt att tala om, varför Monsieur Gatouillat
hade lagens men ej kyrkans rätt att vara i
detta intressanta rum, ty stycket är som

395

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1933/0437.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free