Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birger Sjöberg. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Birger S jÖberg
samma och aktade yrkesutövare,
»hederliga och hyggliga, men litet oroliga
människor». I Krutstan finns det inga
undantagsmänniskor — på två undantag när.
Och de heta hrr Backlund och Stoltz. De
ha ställt sig utanför — och känna sig
lyftade över ■—- vardagsarbetets tråkiga
slentrian. De ha åtagit sig den kritiska
observationen, den satiriska granskningen, den
rent intellektuella analysen, de spirituella
eller patetiska kommentarerna; å andra
sidan representera de också den lyriska
självhävdelsen, den ömma månheten om
det isolerade jagets misskända värden. De
äro kören i dramat. De äro
kulturpersonligheterna i Krutstan. De äro de eviga
parasiterna. Deras dom är fälld med så
förkrossande säkerhet och så bindande
motivering som man endast finner när man
går till rätta med övervunna tendenser hos
sig själv. De äro löskerkarlidealets apor.
Framgent tassa de alltid fram — hr
Backlund med rävsvansmustaschen, hr Stoltz med
de dallrande möra armklimparna —
närhelst Samvetet eller Blamageguden tvinga
en skrivande person till självrannsakan.
Lilla Paris och Krutstan bruka få heta
idyller. Ordet har associationer till stiltje
och solsken och den håglösa trevnadens
oskuld. Stämmer den definitionen, så har
Birger Sjöberg sagt ut sin mening om alla
idyller i ångestutbrottet inför artisten
Re-nards tavla »Svan på lugnt vatten». Ett
annat ställe i romanen ger än mer att
tänka på. När Cello får mottaga den första
löftesrika biljetten från Märta Åvik,
påpekar författaren i förbigående, att både
olycka och sorg, brott och förfall inställt
sig som faddrar till de två ungas nyfödda
lycka. Deras historia ter sig vardaglig och
stämd i ljust — men det var Edmunds
tragiska död som förde dem samman, deras
närmare bekantskap stod i en trist
kriminalhistorias tecken, och den hjälplöst
ner-gångne alkoholisten Albin Tidlund var
deras postillon d’amour. Livets hela spän-
ning och skräck och elände är med i
genomsnittsstadens normalliv. Den jättelike
överkonstapeln Björk måste ta till Zola
och Strindberg på Stadsbiblioteket för att
komma till rätta med sina filosofiska
iakttagelser av tillvarons helvetiskhet. Cello
själv känner sig i växelryttarvimlet treva
skumögt i mörkret, på randen till
onämnbara katastrofer. De alltid propra och
urbana livsyttringarna äro resultatet av en
behärskning som när som helst kan brista
och låta gruvliga eller översvinnliga
sällsamheter välla fram.
Fru Åvik, född Tabell, blir till en
hemsk, symbolisk gestalt, Behärskningens
Gudinna. Och under utövandet av
Behärskningens kult nå människorna fram
till ålderdomen, där endast den
hårdnade formen finns kvar kring ett
tomrum; de gamla gå kring som ängslande
simulacra av liv, påminnande om de
uppstoppade djuren som den fallne Petrus
Anker umgås med på museet. Birger
Sjöberg har en ohygglig förtrogenhet med de
makabra aspekterna av seniliteten. Karl
Ludvig kan visserligen få drömma om en
lycklig ålderdom då han får sitta och läsa
tidning i parken — han har inte blick för
hur det övriga galleriet tar sig ut: lilla
Mussy, förtorkat ondskefull, malande om
mormors guldhjärta; modellsnickaren
Christoffer Syk med de vattniga ögonen,
de tuggande käftarna och det stora vissna
örat, där vita buskar växte som strandgräs
kring en jättesnäcka; den oförbrännelige
pensionären Pamp med sin spöklika
mekaniska munterhet och sin impotenta
oanständighetsmani; det förströdda
guldbröllopsparet hos Häradshövdingen, med blåvitt
silver kring tinningarna och falska rosor på
eljes bleka och skrynkliga vinteräppleskinder
— agerande som marionetter i en värld
som inte längre är deras. Själva
guldbröllopsfesten har stämning av spökmiddag;
den avslöjas när guldbruden i sin ovetenhet
råkar kalla fondchefen Anker för pastorn.
475
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
