Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Jón Arason. En introduktion i Gunnar Gunnarssons författarskap. Av Stellan Arvidson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stellan Arvidson
sammanslutningen av nordens skilda riken
till en enhetsstat. Vad Gunnarsson velat med
denna propaganda kan man studera i den
volym, Det nordiske Rige (1927), i vilken
han samlat sina tal och artiklar i detta
ämne. Ty även om Gunnarsson ser på det
nordiska enhetsriket först och främst som
nordbo och som representant för den
gemensamma nordiska kulturen, och även om han i
nordens samling ser en världsmedborgerlig
uppgift, en sammanslutning av de mest
utpräglat demokratiska staterna till en
stödjepunkt för demokratismen i världen, så kan
man inte blunda för att en av de viktigaste
faktorerna i hans entusiasm för det nordiska
enhetsriket är tanken på Islands kulturella
självständighet. Island har tvungits att
ekonomiskt orientera sig åt England, och redan
nu kan man lättare göra sig förstådd med
engelska än med danska bland de breda
lagren på ön. Endast ett samlat norden skulle
kunna avbryta denna utveckling. Islands
ställning som nordisk kulturstat står på spel,
och detta är för Gunnarsson en källa till
djup oro.
Att Gunnarsson är isländsk patriot,
framgår med full tydlighet av hela hans
författarskap. Alla hans stora romaner är skildringar
från Island: Island i helg och socken, Island
i forntid och nutid. Då han som oerfaren
yngling lämnade hemlandet, skedde det i
känslan av att han aldrig skulle kunna göra
sig fri i sin gamla miljö, att han måste ut,
för att i värsta fall krossas av ödet. Först
fjärran från hemlandet får han det rätta
perspektivet på Island och sin egen uppgift
som islänning. I Hugleik den Haardtsejlende,
sista delen av självbiografien, där han
skildrar sina första hårda år i Köpenhamn,
beskriver han, hur Uggi Greipsson, d. v. s.
Gunnarsson själv, en natt låg utan att kunna
sova — och plötsligt steg »ett nytt och
oväntat Island» fram ur hans inre: landskap,
människor, årstider, oeh en viss kosmisk
egendomlighet, en ton i ljuset, en smak vid
jorden, livstakten; hela hans barndom och
ungdom stod med ens avrundat och rikt,
plastiskt utformat för honom. Strax därefter
får Uggi tillfälle att konfrontera denna bild
med en helt annan uppfattning av Island, som
en isländsk bildhuggare — i boken heter han
Pétur Bergsson — gjort till sin. Uggi
tråder in i ateliern, som är fylld med underligt
förvridna gestalter i gips, alla slags kval och
ohyggligheter i sentimental symbolik, en bit-
ter ökennatts osunda fantasier. Detta var inte
Island!
»Island, såsom jag bar det inom mig, levde
sitt liv i havet. I grön fradgande sjö.
Förvisso mandråpssjö, men också en sjö, ur
vilken män hämtade sin föda. Dagar och
nätter gick så vackert fram över det.
Ingenstädes var stjärnhimmeln så högtidlig,
ingenstädes en dag så mycket dag. Trotsigt
genomförde det sitt liv, en triumf i ödemarken. Som
en egen atmosfär över landet låg folkets
frodiga livskraft, glada livsduglighet, nedärvd
obruten genom generationerna, ända från de
första landnamsmännen —■ som ingen djävul
skulle kunna få mig att se med för korta
näsor, uppsvällda pannor, vattenhuvuden i
hjärnmjuk folkkomediposition. Så som Pétur
Bergsson älskade att framställa dem. Om det
var Island, så var jag inte islänning.»
Pétur Bergsson var en mörk man, en man
med nattblod i ådrorna, förmodligen kelt. Det
visar sig att han också är teosof. Uggi
råkar i debatt med honom om livet och
döden, köttet och anden. Uggi bekänner sig till
livet och köttet:
»Till stoftet — javäl! Det ler, varav vi alla
äro formade och som när oss. Jag bekänner
mig till det liv, inför vilket jag ensamt är
ansvarig — och önskar att vara ansvarig
inför. Jag förnekar döden och alla dess
gärningar och hela dess väsen. Det gör varje
ofördärvad nordbo. Även om de flesta inte
vet om det. Vi är vikingar, stormseglare,
landsökare, ofta vilsefarna —• vet endast föga
om vårt mål. Föga mer än att det åter och
åter är att tjäna livet. Och att besegra
döden! Vi är män av ljusets oförsonliga ätt.»
Hur denna syn på Island så småningom
framväxer hos Gunnarsson kan man följa
roman för roman. Redan i Borgslægtens
Historie träder oss själva landet i möte. I romantiskt
skimmer stiger det upp ur havet, brant, kargt
och fattigt, hela den långa vintern inhöljt i
dimma och mörker, ombrusat av stormarna,
höljt av snömassorna, men om sommaren
omstrålat av solen, som här, strax söder om
polcirkeln, knappast går ner under
horisonten. Det är motsatsernas land, där bergen
når ner till havet, där lavan bryter igenom
snötäcket, där eld och is kämpar om
herraväldet, jöklarnas och vulkanernas land.
Häruppe på sagoön, där avstånden är så stora
och gårdarna ligger så avsides, fostras de
ensamma och starka människorna i kamp
mot isen utom och inom sig, i kamp mot ei-
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
