Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Höstvandring. Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖSTVANDRING
Av BERTIL MALMBERG
I.
När eftersommarns lögnkulisser svika,
då tätnar rymden som till självrannsakan,
och trädskeletten mejslas ut ur rika
alléers guld och falska festskarlakan.
Här tolkas undergångens lärosatser
med svarta bilder, väldiga exempel.
Blekt skymta sommarns glömda
mötesplatser
och våra minnens döda ekotempel.
Det snyftar ångestfullt ur parkens
dammar,
och mina fotspår fylla sig med vatten.
Kall dimma kryper utmed trädens
stammar,
och vilsna himlar störta genom natten.
Så jagar mot ett mål, som ingen känner,
vår tid med flammor i den vilda manen,
och slungad mellan skälvande antenner
går ödslig genom världen jazzorkanen.
Vid bön och fasta deras möda vakar.
Med helig saft bestryka de sin panna.
Men inga lågor närma sig och stanna
i dunklet över släckta ljusastakar.
Och mörkare blir allt. Så få de låna
sig ljus av ringare natur och nöjas,
när över stakarna, som dött beslöjas,
det falska underverkets lågor blåna.
III.
De möda sig att återknyta banden
med verkligheter, som de fåfängt härma.
De vilja övertyga, styrka, värma
och äro själva vacklande i anden.
Och orden famla dubbeltydigt blida.
De slå i sina vördnadsvärda skrifter.
De tolka dem med hundra eftergifter
och snegla åt de tvivelsjukas sida.
II.
Det forna ljuset, flödande från ovan,
har brunnit ut, och de som eftersäga
den gamla ljusbesvärjelsen, de äga
ej hemligheten mer, ej kraften, gåvan.
De lyfta magiskt sina nyktra händer,
och sina riters tomma form de värna.
Se de ett irrbloss, ropa de: En stjärna —
och mena strax, att nåden återvänder.
Och läsa tveksamt sina huvudstycken
så hövligt vädjande, som om de trodde,
att evighetens hela makt berodde
på dessa tvivelsjukas lov och tycken.
Och människan förpassas mot det tomma,
ej visare än förr, blott mer förveten.
Och intet mognar ur beskäftigheten.
Och deras stavar skola aldrig blomma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
