Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
poesin: Mörne är alltid, vart än vägen och
vandringen för honom, en enda sak: diktare.
Mörnes pessimism har i »Under vintergatan»
fått kosmiska perspektiv; hans dikt ger
läsaren en aning om huru mycket en människa
måst mista av det hon trott på innan hennes
väsen kunnat stelna i detta frusna svårmod.
Skaldens melankoli talar i »Nätbindaren», som
i bilden av den gamle fiskaren, bindande sina
nät, fångar ålderdomens resignation, och i
»Bortom gränsen» och »Tomhet», som ge
uttryck åt Mörnes känsla av att ensamheten
mer och mer slår kring honom sin rund av
öde horisonter och att han icke mera har
något mål att sträva till. Inspirerad av samma
bottenlösa pessimism är också dikten
»Vanmakt», genom vars artistiskt byggda,
musikaliska strofer man tycker sig höra en mjuk
topeliansk melodi. Och till den foga sig
många andra till stämningen besläktade
dikter. Skalden söker och söker, men hans
vandring blir bara en evig cirkel, jagets cirkel.
Han nalkas åter kristendomen, men den
upplåter icke för honom sin innersta
hemlighet. Han ser i en vision de tolv apostlarna
komma vandrande längs vägen till hans
lägerplats. Han ber dem om en gnista av trons
kraft, men de ha ingenting att ge; de ha
glömt att de följt Kristus och att han dött
på korset. De veta blott att Jesus av Nasaret
icke varit någon så märklig man. De begära
ingenting annat än att få sluta sin vandring
och vara i fred för människornas böner om en
tröst och en tro, som de inte kunna ge. Hela
kristendomens frälsningslära har smultit
samman till en mänsklighetens dröm om
försoning. Mörnes Gud, som bara är en skapelse
av människans längtan, liknar här den
»fångne guden», som Erik Blomberg hyllat i
sin dikt som sinnebilden för mänsklighetens
längtan efter fullkomning. Men medan
Blomberg i sin evolutionsoptimism drömmer om
att denna Gud mer och mer skall bli fri genom
den historiska utvecklingen, ser Mörne med
bitter klarsyn på allt som sker, hans Gud är
»den trötte guden», som skapar utan hopp
och ger utan tro. Allt är en rörelse utan
mening och mål:
Gudar bodde i den sorlande källan och det susande
trädet
och lycklig levde människan i dalen.
Människan övergav dalens gudar och tillbad dei
molnomsvävade bärgets.
Människan övergav bärgets gudar och tillbad den
stjärnefödande himlens.
Människan övergav dem alla och tillbad Den Ende
och kallade honom Fader.
Människan övergav sin Fader och tillbad sig själv,
och omkring henne vidgade sig i oöverskådlig
ändlöshet öknen,
och lik den rådlösa vinden irrade hon till sina dagars
slut
ensam på vidderna,
sökande en väg tillbaka
till källan och trädet.
(Källan och trädet.)
Mörnes fantasi sveper i ett mäktigt
vingslag från syndaflodens fasor ända till den
yttersta domens; det ljuder som ett mörkt,
varnande »dies iræ»: människorna ha
förstört ett verk, som ursprungligen skapades
gott. När Betlehems klockor ringa till jul,
är det en lögn utan mått; mänskligheten har
förrått drömmen om en frälsare, som i sig
innefattade det bästa och ädlaste, som den
själv bar inom sig.
Samma ödsliga botgörarstämning dominerar
sålunda i denna diktsamling som i de
föregående. Ännu spåras icke någon glimt av en
nyorientering; tvärtom kunde man säga att
desorienteringen i den gamla världen, där
spillror möta foten överallt, är om möjligt
ännu större än förut.
Om någon ville se —• så barockt detta än
skulle vara —- ett värdeomdöme i en dylik
karakteristik, så må här hänvisas till en dikt
i den nya diktsamlingen, där Mörne förklarar,
att det är likgiltigt om en diktare finner
inspiration i livskänslan, som manar fram en
bild av en glittrande solig värld, eller i
dödskänslan, som ser allt i skuggan av ett ändlöst
mörker. Skalden slutar med frågan:
Vilkendera ät skönast:
den glada rägnbågen eller den ödsliga vintergatan?
Båda är sköna! I detta poesins rike, där allt
är möjligt, spänner sig den glada regnbågen
jämsides med den ödsliga vintergatan;
vintergatan och regnbågen beteckna de tvenne
banor, längs vilka Arvid Mörnes nya dikter
röra sig: det finns i dem icke endast
vinternätternas svarta mörker, utan även
skönheten i sommardagarnas gyllne solsken.
Motsättningen mellan Mörnes ruvande
svårmod och hans lyriskt bevingade hänryckning
inför naturens fägring har måhända
ingenstädes i hans dikt varit starkare än här; i detta
avseende är registret på diktarens instrument
i denna diktbok bredare än tidigare. Även
om allt som skalden trott på brustit i spillror
har han dock kvar sin dikt, som spänner ut
598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
