Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Bellmans dramatiska arbeten. Av Arvid Stålhane - Eros’ besök. Efter Anakreon. Översatt av Erik E. Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid Stålhane
ten. Och vinna Epistlarna så att säga ett
högre liv med musiken, så är samma
förhållandet med hans sångspel. Skulle någon
t. ex., vilket ligger nära till hands, betvivla
att Bellman skrivit det egendomliga
operettfragmentet Marcolphus, så torde han
genast bli övertygad om Bellmans förfat-
tarskap, om han blott får höra det sjungas.
Det är samma märkliga sammangjutning
av melodi och ord som i epistlarna. Vad som
slutligen gör, att vi så helt fångas av
skaldens bekymmerslösa lek med sina
marionetter är, att han därunder även ger oss, vad
han gav Sergel — sitt hjärta.
Okt. 1936.
EROS’ BESÖK
Efter ANAKREON
Vid de timmar in mot midnatt
då den Stora Björnens stjärnor
ännu skredo fram vid handen
av den strålande Bootes,
medan jordens alla släkten,
trötta efter dagens möda,
njöto sömnens ljuva vila —
då fick jag besök av Eros,
som i dörrens reglar ryckte.
»Vem är det som slår på dörren?
Du min dröm ju rakt fördärvar!» —
Så jag sade. — Eros bönföll:
»Ack, men öppna då, jag ber dig!
För en pilt du ej bör frukta.
Jag blev våt på vilsna stigar
under månljus, nattlig vandring.»
Då jag hörde dessa böner,
blev jag genast fylld av ömkan,
och en lykta strax jag tände
samt drog undan dörrens regel.
Jag blev varse då en gosse.
Han beväpnad var med båge
jämte pilar i ett koger.
Sen han satt sig invid härden,
han med handens flata vänd mot
elden sina lemmar värmde.
Men från lockigt gossehuvud
droppade det kalla vattnet.
När nu kölden givit vika,
lät han upp sin mun och sade:
»Låt oss nu försöka bågen,
i vad mån dess spända sena
utav daggens väta slappnat!»
Och han spänner bågen. Skjuter.
Mitt i hjärtat träffar skottet.
Som ett bromsstyng pilen smärtar.
Men han hoppar högt av jubel!
»Så var glad, min vän», han säger,
»själva pilen gör ej skada, —
men du lider i ditt hjärta!»
ERIK E. ÖBERG
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
