Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Roger Martin du Gard. Nobelpristagare. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Martin du Gard
samvetsgrann, att arbeta tåligt, att stryka
och göra om. Martin du Gard vänder sig i
sin av Gides Palud.es påverkade satir mot
de väluppfostrade, ekonomiskt situerade
medelklassynglingar som i en atmosfär av te,
absint och cigarretter underhöllo den
blodlösa litteraturmyten, skalder som togo
litterärt på livet och —■ vad värre är —
kritiker som togo litterärt på litteraturen.
Försvarslösa, utan varje ideologisk
beväpning uppslukades de utan att ge ett ljud
ifrån sig av 1914 års grå legioner. De hade
förrått sin mission.
Till temat om den intellektuelles
förpliktelser i borgerlig ram återkommer
Martin du Gard i det egendomliga verket Jean
Barois, som utkom året före kriget och
betecknar författarens genombrott. Medan
André dansade boston på Bal Bullier i Paris
hade Grosdidier, som satt och bredaxlad
företer yttre likheter med du Gard och även
expli-kerar hans arbetsvanor, dragit sig tillbaka
till landet där han »med historisk metod»
förberedde en fördjupad tidsskildring. Jean
Barois’ dialoger äro också till den grad
tidstrogna att författaren emellanåt rycker
in stenografiska referat från
Dreyfuspro-cessen. Menigheten i Frankrike spjälkades
vid denna tid upp i två väldiga grupper,
prosemiter, »fritänkare», radikaler å ena
sidan, på den andra antisemiter, hela det
franska prästerskapet, nationalisterna och
hären. Barois är en ung intelligent man med
hemortsrätt i denna epok och ett starkt
religiöst känsloliv som i hägnet av kampen för
Dreyfus får sitt utlopp i en brinnande, ädelt
vältalig ateism. Hans gudlöshet är dyrköpt,
varje dag måste han stå upp på nytt för
att kämpa mot Honom, detta »X terrible».
Cécile som är gammaltroende har skilt sig
från Barois i samma ögonblick hon skall
föda honom en dotter. Så förflyta
åtskilliga år.
Dreyfus är längesedan förklarad straffri,
befordrad till major och riddare av
hederslegionen. Men hur förvaltar det radikala
partiets intellektuella kärntrupp sin seger?
I blind intressekamp, utan hänsyn till
humana bevekelsegrunder. Barois tar avstånd
från sina medlöpare, religionens krav slå
med fördubblad styrka in över den forne
partigängaren, en gammal lungsot går upp,
hans böjelse för den vuxna dottern, som
han nu möter för första gången, får en
sjukligt erotisk skiftning, kropp och själ
förråda honom på en gång. Gud är färdig med
Jean Barois. Bakom hans biografi liksom
bakom teckningen av tänkaren Luce i
boken skymtar man dragen av ett par stora
män som kämpat för Dreyfus: Zola och
Charles Péguy. Martin du Gard har yttrat
om sig själv att han enkelt och naturligt
gled ur sin barnatro i femtonårsåldern.
Någon kris har han aldrig haft. Men med
fin inlevelse skildrar han sällan ett
borgerligt livsöde från före kriget utan att
förutsätta en sådan kris. Många fingo
genomleva den.
Jean Barois utspelas i stort sett mellan
1890 och 1910. När man har att göra med
en vetenskapligt arbetande tidshistoriker
som Martin du Gard, är det viktigt att
tänka efter i vilket år man befinner sig, då
skildringen börjar. Thibaultcykelns delar
som utkommit mellan åren 1922 och 1937
böra kronologiskt fixeras i läsarens minne.
De två bröderna Thibault heta Antoine och
Jacques och äro födda resp. 1881 (Martin
du Gards eget födelseår) och 1890. Hela
verket omfattar elva år av deras liv, sträcker
sig från 1903, då Antoin^är med. kand. och
Jacques en överspänd trettonåring som
rymmer hemifrån, till augusti 1914, då av
medicine kandidaten blivit chefen för ett
bakteriologiskt laboratorium och av den lille
rymlingen en outlaw och en hemlös
revolutionär. Stationerna på vägen äro förlagda till
1904, då i Uppfostringsanstalten berättas
om den infångade Jacques olycksöde, till
1909, då i Den vackra årstiden Antoine får
sin erotiska och Jacques sin moraliska
skolning och båda ha sin uppgörelse med
639
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
