Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Tre provtryck av Stig Borglind. Av Otto G. Carlsund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto G. Carlsund
vara formlöshet. Antingen det ena eller det
andra. Nu har konsten sin morfologi:
alltså kan den inte vara amorf. Alla andra
påståenden äro skumma hypoteser,
föranledda av skumma upprorsförsök mot något
förmodat (akademiskt?) tvång. Eller också
äro de privata små känsloyttringar hos
folk som till varje pris vilja göra sin
tillfälliga smak till lag.
Den moderna principupplösningen är en
fara för konsten. Motsägelsehysterien
härjar som en epidemi bland kloka och
enfaldiga. Vart man vill komma är obekant.
Men anarkiens spöke börjar ta kropp på
ett pinsamt påtagligt sätt. Åtminstone för
den som älskar konsten, som arbetar med
och för den.
Vill man tala för god konst räcker det
således inte att bara hålla fram
kvaliteterna. Dessa bli alltid utsatta för
individuell kritik. Man måste sätta verket i
relation till principen för dess skapande,
kanske t. o. m. betrakta denna relation i
ljuset av de antiprincipiella teorier, som till
överflöd förekomma i den dagliga
diskussionen (stödda av s. k. konstverk). Det ger
relief åt omdömena. Och det ger en
ståndpunkt, vars förtjänst är att vara alldeles
klar. Toleransmarginalen för personliga
utvikningar blir den minsta möjliga, men
samtidigt blir den strategiska positionen den
bästa tänkbara.
Konstverkets form är till alla delar
beroende av teckningen. Det finns inga
möjligheter att skapa god form med en dålig
teckning. Den är formens skelett och
muskulatur, likaväl som dess epiderm. En fransk
teoretiker har kallat teckningen formens
grammatik. I varje fall är den lika
nödvändig för formen, som ordet för satsen.
Teckningen ger åt färgen, leran och stenen
den artikulation, som gör konstverket
synligt och njutbart. Jag lägger med flit inte
till ordet begripligt.
Denna korta principutredning är icke
endast ett credo. Den är slutsatsen på en
lång erfarenhet och omsorgsfullt prövat
sakmaterial. Därför bör den ha ett
faktiskt värde utöver trossatsens, t. o. m. om
samma principer skulle råka propageras av
känslosamma outsiders. För det följande
har det dessutom varit nödvändigt att sopa
ren plattformen.
Föreningen för Grafisk Konst firade
sistlidne november sitt femtioårsjubileum med
en vacker utställning på Nationalmuseum.
Där visades ett tvärsnitt av vad svensk
grafik förmått under den gångna tiden.
Varje årgång visade en i och för sig hög
standard, men särskilt glädjande var det
att konstatera hur utvecklingen gått
framåt. Konstnärerna av idag ha lämnat många
av de gamla yrkesbröderna efter sig.
Namn som Fridell, Bull-Hedlund, von
Rosen, Sallberg, Stallarholm,
Johansson-Thor m. fl. äro vid detta laget allmänt
kända och sedan länge införda på en
marknad som ganska villigt absorberar deras
verk. Men bland många äldre och yngre
kolleger, som oförtjänt kommit i
skymundan, bör framhållas en man som för
länge sedan bort presenteras, nämligen
Stig Borglind.
Titelvignetten visar hans huvud tecknat
av Fridell. Den forskande blicken och de
fina, nervösa dragen äro tagna på kornet.
Trots att porträttet är tjugo år gammalt
syntetiserar det på ett förunderligt sätt
alltjämt karaktären.
Borglind är liksom Fridell dalmas,
närmare bestämt falubo, och tillhör samma
rikt begåvade generation som utom denne
frambragt Bull-Hedlund, David Tägtström,
Hans Johanson o. a. Med undantag för
akademitiden i Stockholm och kortvariga
studieresor utomlands har han hela sitt liv
vistats i hemstaden. Falun måtte ha en
särdeles givande atmosfär för konstnärer.
På annat sätt kan man inte förklara att så
många goda talanger framträda just där.
Det vore mera naturligt om en liten stad,
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
