Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Drottningen och gynekologen. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Drottningen och gynekologen
Man bör antaga, att de försiktigare
formuleringarna i den svenska versionen ge uttryck
åt förf:s slutgiltiga mening. De utsäga ändå
för mycket. Ty det kan icke råda någon som
helst tvekan om de källskrifter som citeras
för »episoderna»: de äro komplett värdelösa.
Att det »Christinabrev» M:me Murat meddelar
i sitt pornographicum »La Reine Androgyne»
är en grov förfalskning, har förf. själv till
hälften insett. Men ett fabrikat av samma sort
är säkert det brev »från kurfurst Edvard
av Bayern», varur prof. Essen-Möller citerar
en skvallerhistoria om att Christina skulle
ställt skamliga förslag till en onämnd kvinna
i Lyon (citatet uteslutet ur sv. uppl., av
anständighetsskäl!); de kurfurstar av Bayern
som voro samtida med Christina, hette
Maximilian I, Ferdinand Maria (1651—79)
och Maximilian II (1679—1726); det händer
att förfalskningar finna vägen också till
sam-lartidskrifter!
Återstår frågan vad det finns för belägg
på drottning Christinas känslor gentemot
andra könet. I sin tidiga ungdom besvarade
hon Carl Gustafs kärlek. Men när frågan om
giftermål blev aktuell, sade hon enständigt
nej. Man får onekligen intrycket att hon vid
denna tidpunkt haft oövervinneliga
hämningar inför utsikten att förenas med en man
(om också prof. Essen-Möller knappast har
rätt tolkat hennes yttrande till
rådsprotokollet: »rationes förtiger jag . . .» Rationes voro
vid det laget säkerligen hennes redan
planerade konversion och tronavsägelse). Men sedan
mötte hon vid sin ungdoms slut — »natten
till söndag» — en annan man, kardinal
Azzo-lino. Och nu tyckas hämningarna vara
övervunna. Vad som hänt mellan de två, är en
för alltid bevarad hemlighet. Men — som
prof. Essen-Möller själv med styrka
framhåller — de brev hon skrivit till sin vän, tala
på tidens blomsterspråk oförtydbart icke
endast om kärlek, men om kärlekslycka.
Det är föga lönt att dröja vid de
psykopatiska drag prof. Essen-Möller i övrigt vill
upptäcka hos Christina (och som han vill
förklara även med hennes dubbelsidiga
ärftliga belastning). Den senare hälften av boken
är icke längre en vetenskaplig undersökning,
utan en rättegång efter en moralkodex som
tar föga hänsyn vare sig till människonaturen
eller till den historiska miljön. Christina
befinnes saker till karaktärslöshet, för att
hennes handlingar icke alltid stämt med de
moraliska maximer hon på sin ålderdom for-
Abraham Wuchters: Christina.
Uppsala universitet.
mulerade: sådant lär ha hänt åtskilliga ganska
friska människor. Hon beslås med tvetalan,
när hon den ena stunden förklarar påvedömet
— som institution — heligt och sublimt, den
andra stunden uttalar att ingen av de fyra
påvar hon känt haft vanligt sunt förnuft
(det kan hända, att en god katolik också är
människokännare). Prof. Essen-Möller kan
lika litet förstå det trots och äckel som dikterat
brevet till Mazarin efter Monaldescos
avrättning som han är i stånd att uppskatta
Christinas galgfågelshumör när hon tackar Hans
Helighet påven för att han av idel omsorg om
hennes andliga väl dragit in hennes årsanslag
på 12 000 scudi. I sina övriga domslut
glömmer förf. konsekvent, dels att Christina hade
till yrke — och hobby — att driva politik
efter de metoder hon en gång lärt av Axel
Oxenstierna, dels att hon livet igenom hade
kungligt svensk hand med pengar och alltså
måste dra sig fram som kunglig svensk
vigi-lant — med allt vad därav följer, sat sapienti.
Drottning Christina av Sverige var minst
av allt änglalik: folk drog regelbundet en suck
av lättnad, när hon tågade bort ur deras
synhåll. Hon levde ett farligt och stormigt
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
