Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Ralph Benatzky. Men det är roligt att vara
barn ibland, helst med en sådan genomtrevlig
farbror som Axel—Max Hansen och en så
gloriös prakttant som Gloria Mills—Margit
Rosengren.
En majoritet både av herrar och damer
kunde väl ej önska sig något högre än att
få dricka en cocktail med Joan eller Marlene
bland Hollywoods momentana . fixstjärnor
eller rättare kometer med långa glänsande
släp och att under denna förtäring i detta
sällskap åtminstone ha något hopp om, att
ängeln Garbo skulle flyga förbi. Ingen
furstlig person skulle nu ha samma dragningskraft,
om man möjligen undantar hertiginnan av
Windsor åtminstone under denna säsong.
Handlingen: En reporter Axel vill intervjua
Gloria, den stora filmstjärnan, och lyckas,
maskerad till en fattig gubbe, väcka hennes
medlidande och blir egendomligt nog inbjuden
på supé till hennes stora salong i Hotel
Ambassadör. Plötsligt finner hon honom
framför sig i en smärt elegant herres gestalt. Tack
vare sin djärvhet lyckas han vinna hennes
intresse och så småningom manövrera ut
ur hennes själ minnet av den förre älskaren,
en italienare, som enligt pjäsen var ett
mellanting mellan Casanova och Al Capone.
Och slutligen tämjer och vinner Axel sitt
magnifika byte. Vad är det, som utgör
charmen hos den lille store konstnären? Hans
stilla, ofantligt verkningsfulla humor, som
kommer till sin rätt genom den klara
diktionen på ett språk, som skola vi säga förenar
danskans, tyskans och svenskans förtjänster.
Replikerna falla fulländade och laddade av
intensitet. Man faktiskt tror på hans erotiska
lidelse, och man har skäl att allra mest tro
på hans konst. Man har nu i de högre
livsformerna gröna nattlinnen, och den, som vill
se, hur detta tar sig ut på en härlig
kvinnogestalt, skön från början till slutet, om man
så får säga, bör betrakta Margit Rosengren
i detta stycke och glädja sig åt hennes
sång och hennes auktoritativa åtbörder. Även
andra än jurister kunna ha behållning av att
se Carl Hagman som domare. Med en sådan i
domstolen blir en rättegång en verklig
festlighet. Axel, som genom sitt hemlighetsfulla
inträngande i Hötel Ambassadör måste svara
inför höga rättvisan, blev icke alldeles belåten
med sin advokat utan funderade på att låta
professor Lundstedt ta hand om sitt mål,
varigenom han skulle bli ändå oskyldigare.
Man hörde på det sätt varpå publiken
Max Hansen—Axel. Margit Rosengren—Gloria Mills.
Fot. Almberg & Freinitz.
Axel i sjunde himlen.
applåderade, att det hela icke var någon
succés d’estime utan en s. k. braksuccé.
Liksom i romanska länder använde man här
även fotsulorna för att uttrycka sitt
obegränsade gillande av Max Hansen, Carl
Hagman och ej minst Margit Rosengren. Man
förstod att publiken var gripen både till själ
och kropp.
En av de jolmigaste pjäser i detta ords
allvarligaste mening, ej bara under detta års
i huvudsak misslyckade höstsäsong, var En
man som alla andra av Armand Salacrou,
»Un homme comme les autres», spelad på
Blancheteatern. Det kan väl ej menas annat
än att vi alla män, Salacrou inberäknad, skulle
vara helt och hållet oansvariga blötdjur på
det erotiska området liksom M. Raoul Sivet
och göra ett förförelseförsök på varje
femininum, med vilket man är ensam i rummet.
Om man som han är lyckligt gift med
Yve-line—Esther Roeck Hansen, som föreföll ha
utom skönhet också alla goda egenskaper,
som pryda en hustru, har man väl
förutsättningar för åtmiiistone relativ trohet. Hon var
under alla tre akterna trogen, med undantag
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
