Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - »Ädela ros och förgyllande skrin». Av O. Källström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Radband med genombrutna kulor i guld- och silverfiligran.
Har enl. traditionen tillhört Anna Reinholdsdotter Leuhusen, abbedissa i Klara kloster
i Stockholm till 1527. Statens historiska museum.
»Ädela ros och förgyllande skrin»
Av O. Källstr öm.
»KRISTALLEN DEN FINA» an-
se väl de flesta för en av våra vackraste
folkvisor. Vad såväl ord som melodi be-
träffar är den numera en smula «förädlad«
— det är svårt att säga hur mycket, ty
det tyckes inte finnas många uppteckningar
av den. Richard Dybeck har i »Runa»
1843 upptecknat den sådan han funnit den
i Skattungbyn i Orsa, där den »efter
gammalt sjungits till en lekdans i sakta
tempo, avmålande just Dalkarlens
trögrörlighet»:
Kristallen den fina
Som solen månd’ stjina,
Som stiernora blankas i stjin;
Jag uoit af en flicka
Rätt ärlig och kärlig
Uti denna vår bi;
Ak! um uoi kum
Til älskogs blomma
Om du vore vännen min!
Och aldrakärestan min!
Fer reda, reda rosor,
fergillande guldskrin!
En giljares visa, till kärestan. Av de två
smeknamn, som avsluta visan: ädela ros
(som vi sjunga enligt en annan version)
och förgyllade skrin, kunna vi möjligen
ännu i våra dagar tänka oss det första i
en poetisk ung mans mun. Men att med
termen »förgyllt skrin» uttrycka sin upp-
skattning av fästmöns fägring skulle i vår
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
