- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
237

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Konstkrönika

samspel och arkitektonisk indelning, finns
där dock den spelande rytm och inspiration,
som vågar besjunga livet i dödens närhet så
som Harry Martinson kunde göra det i sin
dikt »Vid Fabian Månssons bår»:

Det är som en sång om pioner.
Det skiner av svällande mull
kring saftrika armtjocka stjälkar.
Han talar så man ser och hör
en savpuls i bondens bjälkar.

Konstsalongerna i Stockholm ha under
årets första månader i stor utsträckning hyst
gäster från landsorten. Hälsingebon Gösta
Bohm har utställt i Konstnärshuset. En annan
nordsvensk målare, Kalle Hedberg, bördig
från Sundsvall, hade en märklig utställning i
Konstakademien, vilken under mars månad
helt tagits i besittning av norrlandsskildraren
framför alla andra, Helmer Osslund, som
här på ett strålande sätt redogjort för ett
långt livs upptäckter och konstnärsmödor.
Till de genuina norrlänningarna kan man
också räkna gästrikemålaren Erik Hedberg
och Eric Gnista, fast den senare nu slagit
ner sina bopålar ute vid Årsta, icke långt
från huvudstadens pulsar. Han har tidigare
främst varit känd som skulptör men gjorde
en mycket uppmärksammad debut som
målare i »Färg och Form».

Om sålunda Norrland dominerat
utställningsväggarna, har dock Syd-Sverige också
fått armbågsrum. Den oförvägne unge
skåningen Lars Norrman och den gamle,
romantiskt braverande häst- och porträttmålaren
Sven Walberg från Lund ha utställt i Galerie
Moderne, likaså den sällsynt förfinade
konstnärinnan Tora V. Holmström. Den nya
konstsalongen »Modern konst i hemmiljö»
har knutit en värdefull kontakt med
småländska konstnärskretsar. Här ha bl. a. den
alltmer utpräglade koloristen Carl Ryd och
den unge begåvade Sven Joann utställt.

Även grannländernas konstnärer ha fått
komma till tals, så den norske målaren Hans
Haakö i Gummesons konsthall och danskarna
Fritz Syberg i Konstakademien, Adam
Fischer och Olaf Rude i »Färg och Form».
Tillägger man dessutom, att den tyska,
akademiskt rutinerade målarinnan Lotte
Lazerstein presenterade sig på nyåret i
Galerie Moderne, vill man tro, att importen
vida överstiger exporten i den stockholmska
konsthandeln. Under alla omständigheter
utgör det friska tillflödet från den svenska lands-

orten ett ytterst värdefullt inslag i
Stockholms konstliv. Och ett livligt utbyte
landskapen emellan spelar också en stor roll. För
närvarande har Riksförbundet för bildande
konst sänt ett urval skånsk konst på vandring
i norra Sverige, medan Nationalmuseum i
sin sista vandringsutställning presenterar bl. a.
åtskilliga uppsvenska konstnärer för
sydsvensk publik.

När Kalle Hedberg i januari ryckte in i
Konstakademiens utställningslokaler, fick man
bevittna en starkt personlig konstnärs
brottning med problemen. Allt insmickrande var
förjagat från hans palett. Hans färg kunde
pendla mellan trist murbruksgrått och
kalkväggs vitt till sotigt kolmilesvart. Själv har
han uttryckt sin färgkänsla i en
självbekännelse i samlingsverket »Nutida svenskt måleri»:
»Konst har ingen färg. Grönt till gult kan
sammansmälta, bli harmonier, likaväl som
doktriner, . . . vitt kan öppna världar, där tanken
hisnar.» Utan tvivel har hans på samma gång
dunkla och klarhetsträngtande syn släktdrag
med Dan Anderssons och Pär Lagerkvists
diktning. Han delar med dem intresset för
metafysiska ting, och han tolkar som dessa
sina medmänniskors väl och ve med djup
medkänsla. Vilka porträtt har han icke
skapat av människor upplysta av en
fladdrande svag låga någonstans ifrån. Liksom
Sager-Nelson kan han tända andligt liv i ett
kantigt och blekt ansikte, ofta vederstyggligt
i yttre mening men genomlyst av inre eld.
Liksom en gång Sager-Nelson älskar han den
trumpna uppsyn ett ansikte får, då hakan
klämmes mot fiolen, och de magra händer,
som glimma fram ur mörkret kring en
spelman -— äktsvenska visioner, som leva vidare
i svensk konst.

Det är inte svårt att hitta kontraster till
sådant i nutida svenskt måleri — Birger
Simonsson anmäler sig genast. Hans
utställning i Svensk-Franska Konstgalleriet visade
ett måleri blottat på idéer men skimrande av
artistiskt välbalanserade, ibland rena och
friska, ibland söta färgklanger: »Dam i blått»,
»Dam i gult» och dam i vinrött, rosigt »naket»
i rutinerat »varmt-kallt», sommarfriska
västkustlandskap från 1937 och ett dussin utsökta
teckningar, allt visande vilken skicklig karl
han är.

Man bör aldrig envist bedriva jämförelser,
men nog visade dansken Olaf Rude i »Färg
och Form» prov på ett måleri, till vilket vi
för närvarande i Sverige knappast äga mot-

2 37

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:56:24 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1938/0269.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free