- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
348

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Tidningshistorier eller tidningshistoria? Av James Rössel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

James Rossel

emot tilldragit sig åtminstone den historiska
statsvetenskapens intresse, ehuru icke så att
den allmänna historieskrivningen blivit
gedignare eller intressantare därigenom. Nästan allt
som skrivits om adertonhundratalet är
tillskuret efter gamla schabloner, i stor
omfattning hämtade från dåtidens
memoarförfattare. Den egendomliga, bekymrade omsorg,
som i dessa framställningar lagts ner på
utredningar av olika, mer eller mindre lysande
personligheters personliga roll i tidens
»affärer» — i stället för undersökningar av
»sakernas gång», vad som verkligen hänt i vanlig
mening — utgör en verklig (och nära nog
ärftlig, förefaller det) belastning för
historieskrivningen. Den drar ock med sig, att det
mesta av vad som skrives fortfarande blir
föga sammanhängande personhistoriska
kompilationer. I den statsvetenskapliga
historieskrivningen lägges åter en sådan vikt vid den
exakta framställningen av konstitutionella
former och formaliteter, att arbetena i regel
bli onjutbara även för den historiskt bildade
och intresserade allmänheten. Man vill gärna
hoppas, att de i fjol utgivna böckerna av
E. Fahlbeck (»Idéer och män») och G. Hessler
(»Geijer som politiker») äro vårtecknen till
den politiska biografiens kommande
blomstring.

Det är möjligt, att redan
tidningsmaterialets besvärlighet, dess kvantitet, utgör
förklaring nog för dessa fakta. Ett annat
förhållande, som troligtvis spelar in, är
svårigheten för den isolerade forskaren eller
författaren att överblicka de många och
komplicerade sammanhang av social och kulturell
art, som i den moderna historien tränga sig
på honom, och som i äldre historieepoker på
ett annat sätt kunna isoleras och begränsas.
(En sak för sig är att detta förhållande ofta
beror på en synvilla, orsakad av det äldre
historiska materialets begränsning.)

Dessa påståenden om vår moderna
historias låga nivå — eller snarare obefintlighet
— behöva kanske icke bevisas. Jag skall dock
anföra två exempel. På de sista trettio åren
har det utgetts ett trettiotal historiska
monografier om svenska städer. Blott i tre av dessa
finnes en någotsånär hygglig skildring från
tiden efter 1850! Däremot utfylles varje
arbete av mer eller mindre »pittoreska» (tyvärr
mestadels dödligt ledsamma) skildringar av
stadsliv, skråväsende m. m. under 1400- eller
1600-talen, vilka därtill naturligen alla äro
skäligen ensartade. Ett annat exempel är den

historiska delen av det samlingsverk som
utgavs vid Riksdagens 500-årsjubileum och som
behandlar den svenska representationens
historia. Detta verk har fått samma prägel
av institutionshistoria som de respektabla
men hårdsmälta jubileumsböckerna om Kungl.
Maj:ts kollegier och verk, en prägel som icke
ens huvudredaktörens »kompendium» av det
digra och gedigna verket lyckats övervinna.
Även för en historiker av facket har det varit
mödosamt att sammansmälta en enhetlig och
på samma gång levande bild av Riksdagens
historia, såsom den lösgjorts från det vidare,
politiska och sociala skeendet. Man må säga,
att detta legat i uppgiftens avsiktliga
begränsning. Jag tror att detta är en dålig ursäkt
med hänsyn till de kostnader och det arbete
som nedlagts. Verket är värdefullt som
kurslitteratur för studerande; tyvärr är det
genom sin snäva fackliga begränsning i lika
mån onjutbart för allmänheten.

Ofta får man vända sig till
litteraturhistorien för att erhålla mer haltfulla och
intressanta bilder av förra seklets historiska
händelser och personer. Men även här göra sig
historieskrivningens brister märkbara, ty
litteraturforskaren —• han må vara aldrig så
beläst och »all-round» — kan icke på egen
hand bilda sig självständiga uppfattningar i
alla de frågor, varom han borde kunna hämta
upplysningar hos kollegan-historikern.

Journalistik kan ju betraktas som en
litteraturform för sig. Den behandlas också, som
nämnt, i våra litteraturhistoriska
standardverk, både Schück-Warburgs och
Böök-Syl-wan-Castréns. Hierta, Dalman, Crusenstolpe,
Palmaer och Ridderstad, i någon mån även
senare heroer som Orvar Odd, Onkel Adam,
Blanche och Almquist, behandlas mer eller
mindre ingående som tidningsmän. Här ställas
naturligtvis deras litterära insatser i
förgrunden. Tidningarna som sådana, såsom
organ för nyhetsförmedling och politisk
opinion, komma i andra rummet. De nämnda
biografierna över Hierta och Hedlund ge
fylligare bilder av själva tidningsföretagen, men
domineras i sin tur av det biografiska
huvudmotivet.

Kan det verkligen vara så, att inte blott
historikerna utan också allmänheten är
ointresserad av modern historia och
kulturhistoria ? Erik Lindorms välkända bokfilmer
borde ha visat, om intet annat, vilken
rikedom av lustiga och fascinerande
tidsdokument som finnes i tidningsårgångar från »anno

348

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:29:30 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1938/0388.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free