- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
364

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - »Den stora vedermödan» i Skaftafells Syssla. Glimtar från 1700-talets Island. Av Anna Z. Osterman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Anna Z. Österman

kulmen och upphörande. Förödande lava
vältrade ut över trakten från eldhärden i
Skaftårgljüfur, den närmade sig
Prests-bakka och kyrkan, Kirkjubæjarkloster,
långsamt men obevekligt, och de
sockenbor, som ännu funnos kvar jämte prästen,
väntade med andlös spänning på vad varje
ny dag, varje ny timme skulle bringa dem.
Från grannsocknarna hade befolkningen
till större delen flytt, och den sega, glödande
strömmen kom allt närmare dem själva,
deras prästgård och deras sockenkyrka.
Vad skulle ske? Låt oss av Séra Jöns egen
skildring erfara vad som skedde:

»Den 20 Julii, som var femte söndag efter
Trinitatis, var samma mörker, med
tordön, blixtar och väldigt brak och dån;
men då det var vindstilla, begåvo vi oss,
jag och alla som hade stannat kvar här på
Siöa, både socknens egna invånare och
främlingar, som på något vis kunde det,
till kyrkan, uppfyllde av sorg över att
det måhända var sista gången, som
man kunde hålla gudstjänst på detta
ställe, på grund av den fara som nalkades,
vilken redan hade ödelagt de två
grann-kyrkorna.

Då vi hade kommit fram, var luften
uppfylld av kvävande hetta och töcken,
som stammade från lavan, vilken nu
strömmade fram i riktning mot flodfåran.
Man kunde knappt skönja kyrkan från
klostrets dörr. Det åskade och blixtrade så,
att kyrkan stundom blev helt upplyst av
himmelens flammor och dess klockor gåvo
genljud av skrällarna, medan jorden gick
i vågor upp och ned.»

Medan allt detta pågick, voro de i
kyrkan sammankomna försänkta i djup andakt,
men ingen visade minsta spår av fruktan,
medan deras präst förrättade gudstjänsten:
»den tog mig dock längre tid än jag därtill
eljest brukade, denna gång syntes det mig,
som om tiden till samtal med Gud icke
var för lång. Hela menigheten bad Gud om
försköning, men utan fruktan för vad som

skulle komma och med den önskan, att Hans
vilje måtte ske.»

Ingen i kyrkan tänkte på att lämna denna
för att fly undan den till synes vissa döden,
ty ingen kände till något säkert ställe,
som han med trygghet kunde fly till. Och
så stannade man kvar.

Séra Jon fortsätter: »Då gudstjänsten
var till ända och vi började rannsaka,
huru lavaströmmen hade framskridit
under mässan, visade det sig, att den icke
kommit en handsbredd längre, men att
det under samma tid på ett ställe, där
likväl flodfåran sluttade utför, hade tornat
upp sig en mäktig lavahöj d på omkring
70 famnars bredd och 20 famnars djup,
vilken kommer att synas till världens
undergång, om ingen annan ändring sker
på detta ställe. Floderna Holtså och
Fjar-öarå hade banat sig väg över de
fördämningar, som lavan nyss bildat, och med
ilande fart och väldiga böljor bröto de
fram över elden och släckte den, det
sjöd och brusade i flodfåran, och
vattenmassorna störtade i ett våldsamt fall
ned över den förenämnda upptornade
lavan. Vattenmängden var så stor, att
floden mittför klostret icke kunde
övervadas på hela dagen. Vi begåvo oss sedan
hem från kyrkan, outsägligt glade, och
lovade Gud, som så uppenbarligen hade
frälst oss och Sitt Hus.»

Men olyckan var inte hävd i det ögonblick
lavaströmmen stannat. De båda följande
åren blevo en tid av fruktansvärd nöd
för traktens befolkning, och den övriga
isländska allmogen, som själv led brist,
hade föga att ge till lindring. Om hösten
for Séra Jon till biskopen på Skalholt
och fick där 20 riksdaler ur fattigkassan
och uppmuntrande ord. Det sista var
kanske det värdefullaste i en tid, då
nära nog alla födoämnen voro förstörda
och intet kunde fås för pengar. De
uppmuntrande orden styrkte också Séra Jon,
som lyckades hålla modet uppe under den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0408.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free