Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Personligheten Karl Staaff. Av E. H. Thörnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Personligheten Karl Staaff
han uppträdde gentemot individer och grupper
i livets skilda värv.
Här inträffar det skarpa avbrottet från
schemat. Den pykniska konstitutionen och det
cyklotyma temperamentet skulle ju bilda
grundval och resning för en utåtriktad
personligbet. Men Karl Staaff var i utomordentlig
måtto inåtriktad — vi behöva förvisso inte
ens tala om Arvid Lindman som det
motsatta exemplet på en utåtvänd, som extrovert.
Just den introverte Staaff fjättrar vårt
intresse. En mycket produktiv amerikansk
sociolog har gett en ställvis träffande teckning
av den inåtvände ledaren. För denne är allt
som existerar orättfärdigt, orättvist.
Mindre-värdesmedvetandet häftar vid honom. Mycket
känslig är han för kritik. Ofta är emellertid
denne inåtriktade ledare en enslig, trägen
arbetare. Han arbetar bättre i ensamhet, för
sig själv, än i gemenskap med andra. Han
rådfrågar sitt eget förstånd och minne mer
än andras. Han kan vara mera logisk än
praktisk. I högre grad blir han aktad än älskad.
(Emory S. Bogardus: Leaders and Leadership,
I934-)
Åtskilligt av det anförda kan tillämpas på
Sveriges ypperste liberale politiker. Men vi
förgäta icke, att han vart älskad av stora
massor. Kring hans grav böljade
hundratusentalens känslor av varm hängivenhet.
Den smickrade, tillbedde kotteripampen
från den måttfullt eleganta ungkarlsvåningen
vid Strandvägen, noli me tangere-herrn från
politiska möten och parlamentariska
sammanträden varder ledaren för både ett
riksdags-och ett riksparti. I betydande omfattning
utgöres denna partivärld av element, de där
till beteende, stil och sinneshalt, till vanor och
vetande befinna sig på ett hopplöst långt
avstånd från honom. Men främlingskapet är
ingalunda alltid tillbakakastande. Då och då
verkar det tilldragande. De frikyrkliga och
nykteristiska hoparnas främlingskap tjusade
Staaff i samma mån han erövrade dem. I
sin segerkänsla torde han ha glömt huru långt
han själv anpassade sig, huru mycket han
för sin del gav vika.
I rik mån ägde emellertid Karl Staaff
erövrarens krafter och förutsättningar.
Då och då spelade ett glättigt skimmer kring
den talarstol han tagit plats i. Och det lyste
in i det svenska lynnets skumma vrår. Men
den Karl Staaff, som vart hälsad, hyllad,
älskad av legio svenskar, var först och sist
det tunga allvarets man. Han var mannen,
24—Ord och Bild, 47.e årg. ~
Karl Staaff uppvaktas på
femtioårsdagen 1 9 1 o.
som plöjde sin fåra genom ett än myllmjukt,
än stenbundet åkerfält, över vilket den gråa
dimman ofta lägrat sig. I hans stela, beska
högtidlighet kände svensken igen sig själv.
Staaff var kämpen för en stor idé — folket
som herre i eget hus. Tydligen hade han aldrig
omfattat den James Mill-Macaulay’ska
liberalismen, som i folkets massa såg blott ett
material för medelklassen att väl regeras.
Folket skulle styra sig självt, leda riket och
förbereda dettas framtid. En man med den
högtstående bourgeoisiens pekuniära resurser
och allmänna livsföring, föreföll han aldrig
riktigt ha fattat det ömsesidiga
sammanhanget mellan den ekonomiska utvecklingen,
den gamla liberalismen, den nya liberalismen
och skarornas väg bort från liberalism till
socialism. Men ärlig var hans tro på
demokratiens idé, på individens och på massans
förädlings- och odlingsbarhet. »En person med
tro är en samhällelig makt, likvärdig med
nittionio, som endast ha intressen», skrev den
yngre Mill (Representative Government). Hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
