- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
527

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Berit Spong. Av Sten Linder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Berit S ‡> o n g

en vass saxskänkel i hans hjärta under en
vandring på tu man hand. Den
psykologiska tråd, som förbinder dessa
händelser, är följdriktigt och övertygande
spunnen genom novellen, och kontrahenternas
egna ord falla enkelt och autentiskt ända
till formuleringen av den manliga partens
uppsägelsebrev, som vållar katastrofen.
Författarinnan har framför allt lyckligt
undgått varje anstrykning av den i dylika
brottmålsnoveller så vanliga romantiken.
Just tack vare det oförfalskat banala i
situationer och repliker lyser det elementärt
mänskliga i motivet så mycket tydligare
igenom: den någon gång ödesdigra
konflikten mellan den natur, som tar kärleken
som ett äventyr, och den, som ej förmår
göra det. Denna folklivsnovell är i stil
och stämning helt olik nittitalets; dess
psykologi är rent naturalistisk, och vill
man söka en äldre motsvarighet, får man
gå tillbaka till Ernst Ahlgrens
Förbrytar-blod.

Som sagt är den emellertid ensamstående
i samlingen; oftast ger Berit Spong sina
noveller — liksom sina dikter — en annan
turnering än den tragiska. Så olik den
blonda och sävliga bonddottern i novellen
En fröken i en drängstuga än är den mörka
och skygga vallonflickan Agnes Dömar,
gäller det dock även om henne vad som säges
om denna, att »mest var hon skapad till
att älska någon». Med en lika
sömngångaraktig omedvetenhet styr hon sina steg till
drängstugan, där den fule sommardrängen
är inhyst, utan att akta på det åtlöje,
hennes malplacerade uppmärksamheter mot
honom väcka, ända tills han själv råkar
dra försorg om att hon plötsligt blir klok
på både sig själv och honom. Det blir i
detta fall ingen tragedi av, synlig
åtminstone. Hon är ju gårdens arvtagerska och
har en trygg och stadig fästman med
guldkedja på magen vid sin sida. »Med en lätt
suck tog hon hans arm, och de gingo vidare»,
slutar berättelsen med mild ironi.

Den bastanta verkligheten kan i varje fall
aldrig mäta sig med drömmarnas
härlighet, och därför är det kanske bäst, när dessa
aldrig gå i uppfyllelse — det blir den
trösterika lärdomen av historier som
Abraham och grynkakan eller De stulna skorna.
Grynkakan, som Abraham drömt om, sedan
han var en sextonårs dräng, visar sig, när
han äntligen som grånat fattighushjon får
smaka den, inte vara »riktigt, som han tänkt
sig». Den är gjord av samma bedrägliga
materia som affischörens berömda sänkhåv
i Strindbergs Drömspel — och är inte
egentligen ali materia lika bedräglig? Den
unga skollärarinnan i De stulna skorna kan
kanske skatta sig lycklig, att hon aldrig
fick i sin hand, eller rättare på sin fot,
presentskorna, som hennes beundrare
förfärdigat till henne i kärlekens ångest.

Men det finns inte bara sådana illusioner,
som lyfta oss upp över den vanskliga
verkligheten. Det finns också de, som hjälpa
oss att ta oss igenom den, ja, som ibland
äro nödvändiga för detta ändamål, och
som stundom även kallas ideal. En sådan
illusion är kanske det hedersbegrepp,
»löjligt och sublimt på samma gång», som
kommer flickungen Alvida i fattigtorpet att
med barnslig list skaffa till stånd den
erforderliga trakteringen »till en hederlig
begravning» åt sin döda mor och, vad mera
är, rädda den undan småsyskonens och sin
egen hunger. Sådan tapperhet var det, som
Almquist ansåg utgöra »svenska
fattigdomens betydelse». Så förenas i Berit
Spongs östgötanoveller författarinnans
privata livsfilosofi med det skildrade
folklynnet på ett osökt sätt, som kanske utgör
berättelsernas främsta behag. Det
överdrivna intresse för folkliga kulturkuriosa,
som ibland gör Berit Spongs bygdepoesi
något långrandig, är hon egendomligt
nog alldeles fri från i novellerna, där det
psykologiska elementet alltid är det
väsentliga.

I samlingen Kungsbuketten tillkommer

527

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0583.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free