- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
541

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Gunnar Björling. Av Thorsten Jonsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

G u nn a r B j ö r l i n g

A v T ho r ste

DEN MYCKET PROUSTS K A lilla
roman utan namn, som återfinns i Rabbe
Enckells volym med titeln Landskapet med
den dubbla skuggan, skymtar det som
hastigast en författarfigur, en explosiv,
hårdknuten man, frivilligt innestängd i
tobaksatmosfären i sitt helsingforsrum. »Livets reala
fordringar tycktes singla ner i ett fantastiskt
brutet sken, i en förvirrad häxdans i denna
håla. Här brast allting sönder och steg upp i
en skärvornas patetiska hymn. Gerdts
underjordiska värld kom den besökande att se
sitt eget jag i en fantastisk spegling.»

Det är, eller skulle åtminstone säkert
kunna vara, ett porträtt av Gunnar Björling
sådan som man känner honom från böckerna
fram till Solgrönt vilken utkom samma år
som Rabbe Enckells bok. I själva verket är
denna komprimerade karakteristik av den
tidigare Gunnar Björling mycket träffande.

Han är en mystiker, som nästan alltid
befinner sig i en kris. Med radikal
aggressivitet tar han avstånd från det vardagliga livets
begränsning, i medvetande om att han för
sin personliga del måste söka tyngdpunkten
på annat håll. Men hur det nu är, vill det inte
så ofta lyckas för honom att ingå i den
kon-templativa vilan, att »krypa in i
evighetssängen». Det är ändå inte så lätt att alla
gånger bortse från omgivningen, hur mycken
vikt man än fäster vid den betydelsefulla
inre upplevelsen.

I Gunnar Björlings fall har nog denna
mystikerns irriterande kompromiss flera olika
orsaker. Först och främst känner han med sig att
hans eget sätt att betrakta tillvaron och sin
omgivning är säreget; inte utan stolthet har
han kommit till det resultatet att han ser och
känner naivare och ursprungligare än många
andra människor. »Jag är nitton år», säger
han, »jag blir ej mera, jag höjer trotsarnacken,
jag tittar under lugg, jag finner världen öppen
mellan kåkar. Jag är nitton år, jag botas ej
med åren. Skrumpnar jag ihop, jag ser som
nitton vårar ser.» Men detta är också källan
till ett främlingskap i den yttre tillvaron:
man skulle haft någon som hörde på och för-

n Jonsson

stod och var riktigt solidarisk. Det är ju
därför man skriver: »Rappa ögon, rappa händer,
fötter, slå, slå till, kanske finns ett litet öra,
kanske finns ett hjärtas frö och mänska som
vill lyssna.»

Och vill man vara uppriktig — som
Gunnar Björling är — måste man också medge,
att det förekommer saker och ting i denna
yttre värld, som man gärna skulle vilja äga
eller kunna uträtta eller beundras för. Man
har en fast punkt någonstans utom eller
någonstans innanför, och ändå kan det inte
hjälpas att man en och annan gång blir lömsk
och ledsen och det känns som man inte orkade
utan fick lov att kasta yxan i sjön: »Jag
lägger mig ned rätt i stupet, det är för jag ej
fick en orden, och för min fästmö bär trubbig
röd näsa och vänner gick bort.»

Summan av det hela är att mänskan kan
känna sig platt och obetydlig, trots inre

541

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:25:38 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1938/0597.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free