Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Winston Churchill som forfatter. De store verker. Av L. Aas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L. Aas
svarsbyrde uten like. Churchill var jo ikke
alene med i krigens administrasjon, den kom
ham ikke bare imöte i form av dokumenter,
rapporter, militære forslag og de enorme
tapslisters tragedie; han var stadig ute ved
fronten og kunde overbevise sig ved selvsyn.
Så godt som alle de alliertes krigsledere,
militære og sivile, kjente han personlig og
flere av dem meget godt. Ikke så få av
tyskerne (og deriblant keiseren) hadde han
truffet og tait med för krigen. Skildringen får
derved en usedvanlig karakter av
förste-hånds inntrykk og Churchills merkelige evne
til rammende, levende karakteristikk kommer
utmerket til sin rett.
Der er skrevet meget sterke ord om verkets
rent litterære og stilistiske fortreffelighet,
ikke minst i Sverige. Knut Hagberg
fastslår i »Världens Barn»: »Naturligtvis är boken
ett litterärt mästerverk. Churchills stil är icke
överträffad i modern engelsk prosa; den höjer
sig till stor poesi, när så skall vara, den är
eggande och målande, när så skall vara, den
är genomskinligt klar och färgrik på en gång.»
Dette at Churchills stil skulde være
uovertruffen i moderne engelsk prosa er vei en
påstand som oprinnelig blev fremfort av Sir
Arthur Conan Doyle i »The Times» i 1927 da
»The World Crisis» forelå ferdig. Det kan ikke
forties at hans ord »that Winston Churchill
has the finest prose style of any
contem-porary» blev ivrig motsagt i den engelske
presse. Det blev fremhevet at hans stil ofte var
effektjagende og at han manglet sans for
språkets finere valörer. Selv Arnold Bennett
som fant adskillig å kritisere, måtte dog
innrömme at Churchill var »magnificently
readable.» Og ingen kan vei benekte at der
er liv og fart, energisk kraft og ofte virkelig
patos i hans prosa. Hvad jeg undertiden
savner er uttrykkets stille glans, det er en
eksplosiv prosastil som er meget
karakteristisk for hele mannens vesen. Medgis må det at
hans billeder kan være usedvanlig rammende
og malende, men ikke sjelden kan de virke
nokså besynderlige. C. F. S. Masterman og
flere med ham undret sig over beretningen om
mordet på Sir Henry Wilson (i »The World
Crisis») hvor Churchill skrev: »Förste
ministeren og jeg så op, og på bordet mellem oss
lå pistolen som en time i forveien hadde
drukket denne lojale manns blod» (»had
drunk this loyal man’s blood»). I den
storm-fulle debatt om silkeskatten i Churchills
bud-gett gav han den forsikring at hvis han neste år
fikk opstille nytt budgett, skulde kritikerne
»få gni sine neser ned i en pytt av
uomtvistelige fakta».
Det vilde fore langt ut på viddene å referere
og diskutere den vrimmel av interessante
en-keltheter som »The Great War» omfatter.
Winston Churchill har förstått hele krigens
rytme, og hele dens veldige styrkepröve og
forbruk av menneskelig kraft og offervilje
har tait til hans fantasi og grepet hans hjerte.
Avsky for den moderne krigsförsels
massenedsabling ute ved frontene og utsultning av
den tapendes sivilbefolkning hindrer ham ikke
i å istemme en beundringens hymne når han
betrakter hvad krigen la for dagen av mot og
utholdenhet i kamp og lidelse. Av alle
menneskelige egenskaper er det vei motet —
»courage» — Churchill setter störst pris på, og
efter å ha betraktet krigsgenerasjonens
vandring mot massedöden, under press av utrolige
fysiske og sjelelige påkjenninger, der spente
hver nerve og hver muskel til enestående
prestasjoner, utbryter han med stolthet:
»Intet forferdet menneskenes modige hjerte.»
Den som har fulgt Churchills karriere og
lest hans böker vil ha fått et sterkt inntrykk
av hans sinns generositet. Han er uten
små-lighet, »meanness» synes han å forakte mer
enn alt annet. Denne hans generositet
kommer blant annet sterkt frem i hans nekrologer
over tidligere politiske motstandere som han
kanskje har fört en langvarig feide mot i
parlamentet. Den kommer også frem i hele
hans omtale av fienden under krigen.
Kitche-ner, Lloyd George, Sir William Robertson —
alle beundret de tyskernes veldige
kraftut-foldelse under krigen, men ingen har dog ydet
den i årevis urokkelige fiende en varmere
hyldest enn Winston Churchill i »The Great
War»: »Når det gjeller kraftanspennelse
inne-holder menneskehetens historie likevel ingen
episode som kan måle sig med det
voldsomme utbrudd av den tyske vulkan. I fire
år kjempet tyskerne og trosset samtlige fem
verdensdeler til lands, til sjös og i luften. De
tyske arméer stöttet sine vaklende
forbunds-feller, de vant seire på alle krigskueplasser, de
stod overalt på erobret jord, og de påförte
sine fiender et blodtap som var mer enn
dobbelt så stort som det de selv led. For å
bryte deres styrke, overvinne deres tekniske
dyktighet og temme deres raseri måtte alle
verdens störste nasjoner föres i felten. En
overveldende numerisk overvekt, ubegrensede
resurser, umålelige offer og blokaden tilsjös
552
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
