Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Mexikanskt panorama. Av Alma Velander-Philip. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alma V eländer-Philip
M exikanskt landskap i
högländerna.
fria, med isande nätter och sterila, steniga
öknar, men också med härliga, varma dagar
i glasklar, tunn, ren luft, i vilken ocotillons
små röda blommor lysa som eldflugor och
millioner kaktusar etsa sina mörka,
fantastiska silhuetter mot det skimrande
sandhav, som amerikanen med rätta döpt till
the painted desert. En platå, som i söder
lyfter sig till »snöberg höga som Monte
Rosa och vulkaner sköna som Fujiyama»,
men som också omsluter väldiga odlade
sträckningar, djupa raviner, barrancas, och
i söder den rika och vida Mexico-dalen.
Dock är det den tempererade zonen, tierra
templada, sluttningarna ner emot 600
m. ö. h. som beteckna det verkliga
paradiset, den ständiga sommaren, de saftigaste
frukterna, de skönaste blommorna och de
rikaste mineralfyndigheterna. Därnedanför
löpa de heta kustbältena, tierra caliente,
torrare och risigare på de långa sänk-
ningarna mot Pacific, fuktigare och
yppigare nedanför de tvära branterna mot
Mexico-golfen. Tropiska kuster, som äro rikt
givande, men också giftiga, där hettan
pressar och febrar frodas.
På dessa trenne zoners yta finnes
tillgång till nästan allt vad människan
behöver eller trängtar efter, till näring och
utkomst, trevnad och lyx. Mexikanaren säger
själv att om hela den övriga jorden ginge
under, så skulle det hava föga att betyda
bara Mexico bleve kvar. Ty Mexico har
allt vad jordens är, från den eviga snön till
tropikerna. I klimat och i raser, i flora och
i fauna, i olja, mineralier och ädelstenar,
i bergens, slätternas och havens rikedom
och skönhet. Det är också sant.
När man den dag idag genomkorsar
Mexico, har man känslan av att man
färdas genom femhundra år, från tiden före
Columbus och till det mest extremt
moderna och radikala. Man frapperas och
fängslas, attraherad ibland, frånstött ibland,
av de våldsamma kontrasterna. Man säger
sig att här är det nödvändigt, redan rent
socialt, att en utjämning sker. Samtidigt
inser man att varje sådan process, för att
ena och förena, sammanjämka och rättvist
fördela måste vara oändligt vansklig, även
för den yppersta bland regeringar — om en
sådan stode till buds. Ännu vanskligare än
i det spanska moderlandet. Parallellerna
giva sig osökt. Också där är
partikularismen utpräglad, de klimatiska och
historiska, religiösa, språkliga och ekonomiska
motsättningarna starka. Dock är i
jämförelse med Mexico den pyreneiska halvön,
det blodiga inbördeskriget till trots, en
fast enhet, ett folk, en ras.
En ras! Detta efterkrigsårens lösensord
som ej endast diktaturstaternas
proklamationer, men framför allt
kolonialproblemens tillspetsning har gjort till en av vår
tids mest brännande, mest lidelsefullt
debatterade frågor. Ute i periferien av den
vita rasens maktställning får detta pro-
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
