Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Film av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
den är stort tillskuren och därtill
uppfinningsrik i detaljer.
De fyra fjädrarna, framställd av bröderna
Körda, kommer efter en något uppstyltad
förevändning fram till en rad stora scener
från Kitcheners strider i Sudan. Själva
förloppet verkar överspänd äventyrsfantasi,
men realismen i detaljerna har inte slarvats
bort. Landskap och personer förefaller
autentiska: Nilen i all sin färgprakt, solglödgade
klippor, sprucken jord, rödclammig luft,
flockar av skriande gamar och en illusorisk
dervischhär, virvlande och rykande. Även
ljudeffekterna är makabert stegrade:
lågornas knastrande, asfåglarnas hesa skrän,
kulornas gälla tjut, slavpiskans smällar mot
levande kött. Man får dessutom en aktuell
påminnelse om hur många krig England fört
liksom i förbigående, omslutet av sina
orubbliga traditioner.
Svindlande höjder är en
engelsk-amerikansk film efter Emily Brontés snart
hundraåriga bok »Wuthering Heigbts». Den
romantiskt demoniska romanen om
vildvuxen kärlek på heden och en ödesdiger,
bortträngd passion har klätts i vackra,
något ålderdomliga filmbilder. Den ljuva,
obändiga Cathy och den mörke, bittre
Heathcliff lever upp igen, gestaltade av de
styva engelska skådespelarna Merle Oberon
och Laurence Olivier. Själva utförandet är
amerikanskt, kunnigt och vårdat, men föga
originellt. Som oftast hos amerikanerna får
det allmänna och typiska ersätta det
individuella och särartade; och trots det
genomgående energiska greppet stannar ting
och personer på ett visst avstånd. I
karaktärsmotsättningar och elementära
naturutbrott tycker man sig rentav spåra det
gängse skräckfilmsmönstret. Vad man minns
blir en serie högromantiska tavlor med
intensiv passionsmusik.
Svart extas är en upptagning från Belgiska
Kongo av Armand Denis, innehållsrik och inte
bestämd av storvilt jägarens vanliga
förenklade perspektiv. Där är skumstänkta bilder
av flodfiske och märkvärdiga drömlandskap
av jätteblommor. Man får se pygméer bygga
en lianbro på samma sätt som för årtusenden
sedan och äta upp en hel elefant på en otroligt
kort stund. Man förs till det högvuxna
hami-tiska boskapsfolket, som är klädda i vitt,
slanka och spänstiga som spön, med kolsvarta,
kungliga huvuden. En adlig ynglingatrupp
uppför en tranliknande dans och stammens
diktare läser lyrik för en helig ko med
fantastiska horn.
Professor Mamlock, efter Wolfs
skådespel, är en senkommen antinazistisk film från
Sovjet. Scener och interiörer har en
övertygande färg av berlinskt proletärgrått. Men
personframställningen är schematisk och
professorn som blir rasterrorns offer hinner aldrig
göra något riktigt påtagligt intryck. En
situation av stark verkan är när en flock
nazister hånskrattande tränger in i en
operationssal.
Gläd dig i din ungdom har Vilhelm Moberg
och Per Lindberg kallat filmversionen av
»Sänkt sedebetyg». Det är en ofullgången,
osäker, orytmisk film, som omspänner alltför
mycket och aldrig når någon samling eller
fördjupning. Den vittnar om en fatal brist på
konstnärlig självtillit, på filmtillit. Och den
unge mannen i synnerhet är prövande med
sin uppstyltade utvecklingsiver och sina
onaturliga teatertonfall. Man tänker ju hela
tiden på Moberg, men hade han varit sådan
i sin ungdom skulle han bestämt aldrig
blivit annat än en pekoralist. Det är skada:
skada på det präktiga materialet, skada för
den riktiga och välbehövliga tendensens
skull. Vad kunde väl inte ha gjorts bara av
äventyret att snara en gädda! Och vilken
engströmsk eller döderhultsk grotesk kunde
det inte blivit av supkalaset, som nu stannat
vid en kort inledningsfris med blossande
bondsatyrer. Till och med skördescenen är
förfuskad, hackig och ansträngd; paret kan
inte skära havre. Och landskapsbilderna är
bara vackra i största allmänhet, inte speciella.
Säkerligen har varken Moberg eller Lindberg
nått vad de ämnat eller velat, kanske heller
inte vad de verkligen skulle ha kunnat.
5 76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
