Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Albert Engström. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Engström
Ich leb und weyss nicht wie lang
Ich sterb und weyss nicht wann
Ich far und weyss nicht wohin
Mich wundert dass ich froelich bin.
Från denna sekelslutsmentalitet med
sårbar känsla och yvig pose i förbryllande
blandning har han tillryggalagt lång väg,
då han för sista gången tecknar sin bild,
vilket sker för omslaget till »Läsebok för
svenska folket»; den kom ut till julen 1938
och han led redan då av den ögonsjukdom,
som snart skulle göra honom alldeles
oförmögen till arbete. Han har än en gång
stiliserat sin självkänsla och nu har han placerat
sig som skolmästare i katedern; uttrycket
är bistert samlat och bakom de hornbågade
glasögonen gömmer sig den pejlande blicken.
Svenska folket hade då sedan länge suttit
med den läraktiges ödmjukhet vid hans
kateder. Det hade anammat varje hans ord,
det hade svurit på hans mening måhända
mer än som var ämnat och det hade av
honom blivit undervisat om sin skröplighet
och sin styrka. Hans folk nämnde honom
allenast vid förnamn — han var »Albert»
rätt och slätt, den ofelbara auktoriteten.
Gammalt gott svenskt prästblod rann i
hans ådror, och många gånger har det
betygats att sådant blod är en märklig saft.
Namnet Engström tog hans farfar från
fädernegården Bondängen utanför
Söderköping. I sitt stamträd räknade han på
moderns sida flera präster i Lönneberga
församling i Småland. Och på gården
Bäckfall i denna socken föddes han den 12 maj
1869 som son av sedermera
stationsinspek-toren Lars Engström och Gony Lindner.
Faderns yrke gjorde att han under sin
tidiga barndom fick byta boplats flera
gånger vid Nässjö—-Oskarshamns järnväg,
som då stod under byggnad. 1877 flyttade
familjen emellertid för gott till Hults
station — och det är trakten däromkring
som är kärncellen i Albert Engströms
Sverige. Den nya tiden hade även kommit dit —
med de engelska järnvägsingeniörerna, med
5—Ord och Bild, 5i:a årg.
hemvändande emigranter och med
skogspatroner, som hänsynslöst pressade pengar
ur de »ansenliga Furu och Granskogar»,
vilka på 1700-talet enligt gamle Samuel
Rogberg beredde socknens befolkning »ett
godt Näringsfång». Men vid järnvägslinjen
och kring fällorna stod vildmarken tät och
uråldrig, och bönhusen, som kommo med den
nya tiden, förmådde inte odla upp
vildmarken i mänskosjälarna. Fattigdomen
var skrämmande men arbetsamheten och
tålmodigheten hade anpassats efter de
hårda villkoren, våldsamheten, när sinnet
rann på eller ruset steg, var inte nogräknad
om medlen, men de hetsiga kasten voro
dock endast korta episoder i en tillvaro, som
fick sin rytm av oxveckornas jämna gång.
Ett torftigt, segt och slagfärdigt släkte
kom att bestämma Albert Engströms
uppfattning om svensk allmoge och man kan
fantisera över hur hans gärning skulle ha
tett sig om han i stället vuxit upp i en
förmögen bondebygd med kyrkklockors klang
över vida sädesfält. Konsten visste
ingenting om denna trakt, ifall man undantar att
Marcus Larson angjort en utkant av den
under ett kort skede i sitt oroliga liv — och
för muserna var den alldeles obekant. Som
dess skildrare och förklarare var Albert
Engström en obönhörlig, ja, obarmhärtig
sanningssägare; primitiviteten hos detta
folk och i dessa förhållanden ville han inte
släta över, figurernas trasparad ville han
inte försköna. Men allteftersom åren gingo
betygade han i allt varmare ordalag sin
gemenskap med alla dem, han som den lille
»Albert på station» kommit nära, och med
svärmiska tonfall talade han om sitt
hemland av risiga skogar, mossar med pors och
hjortron och fiskrika gölar, och det bekom
honom inte mycket om främlingen hade
svårt att upptäcka skönheten i denna
glanslösa terräng. I likhet med sin store landsman
Linné kunde han på ålderdomen plågas av
»Nostalgia» då han tänkte på sin
hemsocken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
