Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Två lyriker. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två ly r i k er
upproret omsattes i reda pengar, förrän trotset
förvandlas till en likgiltig rad i T.T:s
börsnoteringar, förrän den goda viljan glidit över
i sin motsats.
Vennbergs nya diktsamling »Tideräkning»
är lika pessimistisk som hans tidigare.
Människan är ensam och förstår ej den tillvaro
hon fötts till. Livet är slamret av
skruvnycklar mot den förolyckade dykarklockan
eller en nyckelring med oanvändbara nycklar.
Medvetande är endast självmedvetande och
självmedvetandet är medvetandet om
spärrhakar. I den traktat som författaren låter
upprätta mellan människan, »Den trolöse»,
och livet, »Det trolösa», dömes människan
till vanmakt. Hon är den duk över vilken
grymhetens penselforing går fram.
Parterna må beredas tillfälle
att i lika mån avnjuta grymhetens penselföring
ined det förbehållet
att Den trolöse alltid liar att bestå duken.
Mot utdunstningar från medkänsla och samvete
anbefalles ångbad.
För den stundande slutduellen
har sekundanterna överenskommit
om följande vapen:
pistol för Det trolösa
och papperskniv åt Den trolöse.
Dock vare det Den trolöse obetaget
att overksam och med estetisk rysning
följa kulbanans
vackra båge mot hjärtat.
Dystrare kan man knappast se människans
situation. Det står henne fritt att estetiskt
njuta av den process som bringar henne
undergång, men trotsa sitt öde kan hon ej och
medkänsla och samvete är utdunstningar utan
betydelse.
Den vennbergska pessimismen är en
naturlig konsekvens av de erfarenheter som
mänskligheten gjort under de senaste årtiondena.
Det är omöjligt att längre se tillvaron som
en kamp mellan ljuset och mörkret. I
halvdager har det senaste världskriget utkämpats
och rena motiv och oanfrätta ideer har
ingenstans funnits att uppleta. Som Vennberg själv
framhållit i en intressant artikel i »40-tal»,
»Den moderna pessimismen och dess
vedersakare», finner man hur runtom i Europa en
rad ledande diktare ansluter sig till samma
tröstlösa och illusionsfria syn på människan
och samhället. Liksom Kafka, Rex Warner,
Sartre och andra plockar Vennberg isär vår
psykiska reaktionsapparat och påvisar vår
meningslösa pendling mellan tro och
vanmakt, mellan skräck och likgiltighet, mellan
halvlögner och halvsanningar. Vad vi än
tror oss välja, vilka ideal vi än ansluta oss
till hamnar vi i självbedrägeriets
återvändsgränd. Men hans slutliga rekommendation
blir ej, som man skulle tro, självmordet. Han
bekänner sig till en slags handlingsmystik.
Han slutar sin artikel med dessa ord: »Man
kan kanske fråga sig om inte denna analys,
som avslöjar blindheten hos oss alla och som
bortom alla tankesystem återför den centrala
problematiken till människan och människans
beskaffenhet, man kan fråga sig om inte
denna analys i det läge, där vi nu befinner oss,
rentav är den rätta handlingen.» Det finns
med andra ord även i Vennbergs värld ett
trots allt. När vanmakten är konstaterad,
när skräcken är erkänd, när lögnen har ljuset
rätt i ögonen skall det kanske öppna sig en
möjlighet för människan att åter närma sig
livet med större förtroende. Diktaren
Vennberg ser som sin uppgift att säga sanningen
om den förlamade och förförda människan
och på ett ofta snillrikt och slagkraftigt sätt
har han nu gjort det i två betydande
diktsamlingar. Han synes lämna den frågan öppen
huruvida efter den stora svedjebranden nya
skördar skall kunna växa upp. Han synes
ej helt vilja uppgiva hoppet om människan.
Hans egen livs vil ja visar sig i förnekelsen
och sanningssägandet stark nog. Hans
radikala pessimism är en nyttig och renande
medicin, som man inte bör låta stå oanvänd.
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
