Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nyare svensk litteraturhistoria. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyare svensk litteraturhistoria
betet om Swedenborg (1915) med vilken
kritisk reservation han betraktar den
religionspsykologiska litteratur han begagnar som
hjälpmedel vid sin teckning av mystikerns
utveckling. På senare år har hans forskningar
i främsta rummet gällt Strindberg; slutstenen
är den stora minnesteckningen i två delar
(1940, 1942). Detta verk är försett med en
slutanmärkning om att det behandlar
Strindbergs litterära produktion; tidpunkten för en
fullständig biografi anser Lamm ännu ej vara
kommen. Ehuru det inte utsäges, synes han
även mena, att en genomförd psykologisk
karakteristik ej är möjlig utan denna ännu
oskrivna biografi. Han har därför inskränkt
sig dels till en trots sin korthet mycket
sägande psykologisk skiss på ett par sidor i
första delens början, dels till en mängd i
verket inströdda, vanligen mycket slående
psykologiska observationer. Ett annat för Lamm
utmärkande drag är hans praktiska estetiska
intresse, som genomgående tar sig uttryck i
en bedömning av den litteratur han skriver
om. Så är i påfallande grad förhållandet i
minnesteckningen över Strindberg. Även på
denna punkt undviker Lamm sorgfälligt allt
teoretiserande. Likafullt vore det felaktigt att
påstå, att denna del av hans framställning
faller enbart inom de rent personliga
smakomdömenas sfär. Lamm utgår från mycket
omfattande, till stor del aldrig i bokform
redovisade undersökningar av romanens och
dramats konstnärliga utveckling i Europa under
1800-talet; Strindbergs verk får avteckna sig
mot ett nät av i hans samtid existerande
konstnärliga metoder och estetiska
värderingar. Att söka litteraturhistoriskt
typbestämma Lamms sista Strindbergsverk är f. ö.
inte lätt; det är präglat av en lång erfarenhets
förmåga att välja de vägar, som för
ögonblicket lämpar sig bäst.
Eftersom ett element av psykologisk
förklaring i själva verket sedan gammalt ingår
i den litteraturhistoriska utredningen, har
den moderna psykiatrin och
djuppsykologien under senare årtionden utövat ett
ganska starkt tryck på litteraturhistorien.
Inkörsporten har i Sverige främst varit
Frödings-forskningen; Frödings livsöde förde honom
ju till ett psykiatriskt sjukhus, vilket i sin
tur gav anledning till två böcker, där han
behandlas från psykiatrisk synpunkt.
Härtill fogade John Landquist ett i väsentliga
stycken individualpsykologiskt
betraktelsesätt. Hela detta problemkomplex har på se-
nare år tagits upp till ny behandling i Stig
Sjöholms doktorsavhandling
övermänniskotanken i Gustaf Frödings diktning (ventilerad
i Göteborg 1940). Sjöholm stannar närmast
inför en bestämning av Frödings fall med
hjälp av lundapsykiatern Sjöbrings
individualpsykologi: en subvalid anlagstyp,
drabbad av schizofreni; avhandlingen fortsätter
sedan med att söka visa, hur den
psykologiska problematiken, färgad av
litteraturintryck och tidsideer, återspeglas i Frödings
diktning.
På andra områden har återhållsamheten
länge varit ganska stor. Ett betecknande
exempel erbjuder stockholmsdocenten
Gunnar Axbergers avhandling Den unge
Atterbom (1936) med dess skickligt genomförda
balansgång mellan psykoanalys och
common-sense-psykologi. Ett slags officiell
bekräftelse på djuppsykologiens landvinningar fick
man emellertid då Henry Olsson 1945
efterträdde Martin Lamm på professorsstolen i
Stockholm. Efter att 1927 ha disputerat på en
avhandling om Almqvist, som var ett lärt
prov på den schückska skolans metod
återkom Olsson tio år senare i Carl Jonas Love
Almqvist till 1836 med en
individualpsykologiskt färgad tolkning av Törnrosskaldens
komplicerade liv och diktning. I Almqvists
barndomsupplevelser lyckades han finna den
nyckel, som gjorde det möjligt att lösa de
svårigheter forskningen tidigare kämpat med.
En i huvudsak likartad metod tillämpade
han sedan även i Den unge Snoilsky (1941).
Dessa verk beteckna höjdpunkter inom
psykologiskt inriktad svensk litteraturforskning.
Ett annat belägg på hur långt det
psykologiska betraktelsesättet trängt igenom fick
man i författarinnan Elin Wägners verk om
Selma Lagerlöf (1942-—43). Det hörde
tidigare till god ton i levnadsteckningar, utgivna
kort efter föremålets död, att undvika en på
djupet gående personlighetstolkning; sådant
betraktades som närgångenhet. Elin Wägner
har satt sig över denna konvention och givit
ett porträtt, där hennes egen erfarenhet av
författarlivets yrkesproblem i hög grad
bidragit till den psykologiska skärpan. I detta
sammanhang bör även noteras, att Fredrik
Böök givit första delen av sitt verk om
Verner von Heidenstam (1945) en realistisk
psykologisk uppläggning, som ganska mycket
kontrasterar mot den idealiserande ton han
tidigare använt om denne. Arbetet ser ut att bli
ett av Bööks bästa; det vittnar om en forsk-
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
